kunde ej ha långt kvar att leva. Broder Edvin menade själv att när han fått litet krafter, skulle han resa söderut igen och försöka hinna hem till sitt kloster. Sira Eirik sade till de andra att han trodde icke detta var att tänka på.
Alla på Jörundgård tyckte att det kommit en stor frid och glädje till dem med munken, Folk kom och gick i vinterstugan hela dagen, och där var aldrig brist på någon som ville vaka om natten hos den sjuke. De samlade sig, så många som hade tid att sitta och höra på, när Sira Eirik kom över och läste för den döende ur gudliga böcker, och de talade med broder Edvin om andliga ting. Och fastän mycket av det han sade var dunkelt och oklart, som han plägade tala, så tyckte folk att han styrkte och tröstade deras själ, för det envar kunde märka att broder Edvin var helt uppfylld av kärlek till Gud.
Men munken ville också gärna höra om allt möjligt annat, frågade om nytt från bygderna och lät Lavrans förtälja om nödåret. Det fanns folk som fallit på oråd i det trångmålet och vänt sig till slika hjälpare som kristna män måst sky. Litet uppåt åsen västerom dalen fanns det på ett ställe i fjället några stora vita stenar, som hade sådan skapnad som människornas hemliga ting, och några män togo sig för att offra galtar och kattor vid denna styggelsen. Sira Eirik hade då fått några av de frommaste och modigaste bönderna med dit upp en natt, och de hade slagit sönder stenarna. Lavrans hade varit med och kunde vittna att de voro alldeles översmorda med blod, och det låg ben och dylikt runtomkring — Uppe i Heidal skulle folket ha låtit en gammal kvinna sitta ute på en jordfast sten och kväda galdrar tre torsdagsnätter.
En natt satt Kristin ensam hos broder Edvin.
Vid midnattstid vaknade han och tycktes lida svåra plågor. Då bad han Kristin ta boken om Jungfru Marias järtecken, som Sira Eirik lånat honom, och läsa för honom ur den.
Kristin var ovan vid att läsa högt, men hon satte sig på sängbrädan och ställde ljuset vid sin sida; hon tog boken i knät och läste, så gott hon kunde.
Om en stund såg hon att den sjuke låg och bet ihop tänderna under ett anfall av plågor.
»I liden svårt, käre fader», sade Kristin bedrövad.
»Det synes mig så nu. Men jag vet att det är Gud som gjort mig till ett barn igen och tumlar med mig, upp och ned —.
— Jag minns en gång då jag var liten — fyra vintrar gammal var jag — då hade jag drivit hemifrån till skogs. Jag gick vilse där och var ute flera nätter och dagar — min mor var med folket som fann mig, och när hon tog upp mig på armen, bet hon mig i nacken, kan jag minnas. Jag trodde det var för att hon var vred på mig, men sedan förstod jag bättre.
192
