från bröllopsgårdens tun. Lekare och spelmän sjöngo och läto gigor och trummor ljuda, medan skaran red mot det varma, röda skenet.
Kristin höll på att falla omkull, när Erlend lyfte henne från hästen framför höganloftssvalen.
»Jag frös så på vägen över fjällen», viskade hon, »jag är så trött.» Hon stod ett ögonblick — då hon gick uppför trappan till loftet, vacklade hon för varje steg.
Uppe i högloftsstugan fingo de frusna bröllopsgästerna snart värme i kroppen — det hettade av alla ljusen, som brunno i rummet, rykande varm mat bars omkring, och vin, mjöd och starkt öl lät man gå runt. Sorlet av röster och ljudet av folk som åt brusade avlägset för Kristins öron.
Hon satt och kunde icke bli riktigt varm. Kinderna började hetta om en stund, men fötterna ville ej tina upp, och det gick frossbrytningar över ryggen på henne. Allt det tunga guldet kom henne att luta sig framåt, där hon satt i högsätet vid Erlends sida.
Var gång brudgummen drack henne till, måste hon se på de röda stänk och fläckar, som framträdde så skarpt i hans ansikte, nu då han började bli het efter ritten i kylan. Det var märken efter brännsåren i somras.
Den förfärliga skräcken hade kommit över henne i går kväll, när de sutto till bords på Sundbu. Då hon mötte Björn Gunnarsons slocknade blick, som vilade på henne och Erlend — hans ögon varken blinkade eller flyttade sig. Herr Björn hade blivit klädd i riddardräkt — han såg ut som en död man, som med galder väckts till liv.
Om natten låg hon tillsammans med fru Åshild — hon var brudgummens närmaste frändekvinna bland dem som voro med.
»Vad är det åt dig, Kristin?» sade fru Åshild litet otåligt. »Nu får du hålla dig stram till slutet och icke släppa efter.»
»Jag tänker», sade Kristin frysande, »på alla dem vi gjort ont för att vi skulle få uppleva denna dagen —»
»I själva haven väl icke haft det bara gott heller», sade fru Åshild. »Icke Erlend. Och jag tänker du haft det än värre.»
»Jag tänker på hans värnlösa barn», sade bruden som förut, »jag undrar om de veta att deras far firar bröllop i dag —»
»Tänk på ditt eget barn», sade frun. »Var glad att du firar bröllop med honom, som är far till det.»
Kristin låg tyst en stund, liksom sjunkande ned i yrselkänsla. Det var så underligt att höra det nämnas, det som hade fyllt hennes sinne varendaste dag i tre månader och mera, utan att hon kunnat säga ett ord därom till en levande själ. Men det hjälpte henne bara en liten stund.
»Jag tänker på henne som måste böta med livet för att hon hade Erlend kär», viskade hon darrande.
