»Du kan komma att få böta med livet själv, innan du är ett halvår äldre», sade fru Åshild hårt. »Gläd dig, medan du kan —.
— Vad skall jag säga till dig, Kristin», sade den gamla uppgiven, »har du rent mist modet nu? Tids nog kräves det av er att I skolen gälda allt vad I tagit — frukta ej annat!»
Men Kristin kände det som om där gick det ena jordskredet efter
det andra genom hennes själ, allt revs ned, som hon hade byggt
upp sedan den där fasansfulla dagen på Haugen. Under den första
tiden, då hade hon vilt och blint tänkt bara att hon skulle hålla ut, en
dag i sänder skulle hon härda ut. Och hon hade hållit ut, tills det
blev lättare — och lätt till sist, då hon kastat från sig alla tankar
utom denna att nu blev äntligen deras bröllop — äntligen!
Hon och Erlend knäböjde tillsamman under brudmässan. Men det var som en synvilla alltihop — ljusen, bilderna, de blänkande kärlen, prästerna i linneskrud och mässhake, alla människor som hade känt henne där hon hittills levat — de föreföllo henne som drömsyner, där de stodo och fyllde kyrkan i sina ovana högtidskläder. Men herr Björn stod stödd mot en pelare och såg på dem med sina döda ögon, och hon tyckte den andra döda måste ha kommit tillbaka med honom i hans armar.
Hon försökte se upp till Sankt Olavs bild — han stod där röd och vit och fager, stödd mot sin bila och trampade sitt eget syndiga väsen under fötterna — men herr Björn drog till sig hennes blick. Och bredvid honom såg hon Eline Ormsdotters döda anlete, likgiltigt såg hon på dem. De hade trampat på henne för att komma hit — och hon unnade dem det!
Hon hade rest sig upp och vältat av sig alla de stenar som Kristin strävat så med att få lagda över den döda. Erlends förödda ungdom, allt han förspillt: heder och välfärd, vänners välvilja, hans själs hälsa. Den döda kastade det av sig. Han ville ha mig, och jag ville ha honom, du ville ha honom, och han ville ha dig, sade Eline. Jag har bötat, och han måste böta, och du måste böta, när din tid kommer. När synden är fullkomnad, så föder den döden —.
Hon tyckte hon knäböjde med Erlend på en kall sten. Han låg där på knä med de röda eldsmärkena i sitt bleka ansikte; hon böjde sig under den tunga brudkronan och kände den dova, tryckande tyngden i sitt sköte — syndabördan som hon bar. Hon hade lekt och tumlat med sin synd, mätt den som på lek. Heliga Jungfru — nu kom snart den tiden då den skulle ligga fullgången inför henne, se på henne med levande ögon, visa henne syndens eldsmärken, syndens hemska vanskaplighet, slå hotfullt med förvridna händer mot sin mors bröst. När hon hade fött sitt barn, när hon såg sin synds märken på det och hon älskade det, som hon hade älskat sin synd, då skulle leken vara lekt till ända.
Kristin tänkte — om hon skrek nu, så det skar gällt genom
212
