miga av lav, upp ur skogstäcket, och långt borta mot synranden stodo blåfjäll med vita, glimtande snöfläckar och sammansmulto för ögat med de gråblå och vitskimrande sommarmolnen. Men i nordost, helt nära — strax bortom säterskogen — låg en klunga väldiga, stenblå kammar med strimmor av nysnö ned efter sidorna. Kristin kunde förstå att detta var Svinryggarna, som hon hade hört talas om, ty de liknade då tämligen påtagligt en hop tunga galtar, som drevo inåt fjällen och vände baksidan åt bygden. Och ändå sade Arne att det var en halv dagsritt bara till dem.
Kristin hade trott att bara hon kom upp över hemfjällens topp, så skulle hon se ned i en annan bygd, lik deras egen, med gårdar och gärden, och det klack till så underligt i henne, när hon såg att det var så långt mellan de ställen där folk bodde. Hon såg de små gula och gröna fläckarna nere i dalbottnen, och de oändligt små gläntorna, med gråa husprickar på, i fjällskogen; hon började räkna dem, men när hon räknat till tre tolfter, lyckades hon icke hålla reda på det längre. Och likväl voro människoboningarna som ett intet i ödemarken.
Hon visste att i vildskogen rådde ulv och björn, och under all stenen bodde troll och tussar och alffolket, och hon blev rädd, ty ingen visste deras antal, men det måste finnas många gånger fler av dem än av kristna människor. Då ropade hon högt på sin far, men han hörde henne ej i blåsten här uppe — han och svennerna höllo på med att vältra stora stenar uppför den kala bergssluttningen för att stötta med dem kring vårdkasens timmerstockar.
Men Isrid kom bort till barnen och visade Kristin var Våge Västfjäll var. Och Arne pekade ut Gråfjället, där folk från bygderna fångade renen i fallgropar och kungens falkfångare lågo i stenkojor. Det arbetet tänkte Arne själv ägna sig åt — men då skulle han också lära sig att inöva fåglarna till jakt — och han lyfte armarna, som om han kastat ut höken.
Isrid runkade på huvudet.
»Det är ett styggt liv, det, Arne Gyrdson — det månde bliva en stor sorg för mor din, om du bleve falkfångare, pilt! Det kan ingen man reda sig med där uppe, utan att han giver sig i lag både med de värsta människor och dem som äro ändå värre.»
Lavrans hade kommit bort till dem och hade hört det sista.
»Ja», säger han, »där finns nog mera än ett hemman, som varken betalar skatt eller tionde —»
»Ja, du har väl sett ett och annat du, Lavrans», försökte Isrid. »Du, som färdas så långt inåt —»
»Nå-nå», Lavrans drog på det. »Kan nog så vara — men icke tycker jag man bör tala om slikt. Man får unna de människor som förspillt freden för sig inne i bygden den fred de kunna finna i fjällen, menar jag. Men nog har jag sett gula åkrar och präktiga slåtterängar, där ej mången lär veta det finns dalar — och hjor-
14
