Det var så att Lavrans kände sig väl till mods bland sådant småfolk som satt på röjningar och legojord högt i utkanten av bygden; hos dem var han alltid glad och skämtsam. Med dem talade han om skogsdjurens levnadsvanor och om renen inne på vidderna, om allt skrymt, som är i rörelse på slika ställen. Och han stod dem bi med råd och dåd och handräckning, såg till deras sjuka boskap, följde med dem i smedjan och på timmermansarbete, ja satte stundom in sin väldiga kraft, när de skulle bryta upp de värsta stenar eller rötter. Därför hälsade dessa människor alltid med glädje Lavrans Björgulfson och Guldsvein, den stora röda hingsten han red på. Det var ett präktigt djur med blank hud, vit man och svans och ljusa ögon — starkt och djärvt, så det gick rykte därom i bygderna, men mot Lavrans var hingsten blid som ett lamm, och han brukade säga att han hade den så kär som en yngre bror.
Det första ärende Lavrans hade var att han skulle se till vårdkasen på Heimhaugen. Ty under de hårda ofredstiderna för hundra år sedan eller mer hade bönderna på några ställen uppefter dalen byggt vårdkasar på fjällen, liknande dem i hamnarna längs kusten, men dessa vårdar i dalarna hörde icke under lantvärnet. Bondegillena höllo dem i stånd, och gillebröderna växlade om med att sköta dem.
När de kommo till den första sätern, släppte Lavrans alla hästarna utom klövjehästen in på ängslyckan där, och nu följde de en brant gångstig uppåt. Det dröjde icke länge innan det blev glest mellan träden. Stora furor stodo döda och vita som ben inpå myrarna — och nu såg Kristin nakna gråbergstoppar dyka upp mot himlen på alla håll. De klevo bland »urens» stenar långa sträckor, och ibland rann en bäck mitt i stigen, så att fadern måste bära henne. Vinden blåste skönt och friskt här uppe, och det var svart av bär bland ljungen, men Lavrans sade att de inte kunde stanna nu och plocka. Arne sprang än före och än efter, slet av bärris åt henne och talade om vilka sätrar det var de sågo nedanför sig i skogen — ty det var skog över hela Hövringsvangen på den tiden.
Och nu voro de under den sista rundade och nakna toppen och sågo det väldiga timmerbålet mot luften och vakthyddan i lä under en brant klippa.
När de kommo upp över kanten, for vinden mot dem och ryckte i deras kläder — så att Kristin tyckte det var som om något levande, som bodde här uppe, mötte dem och hälsade. Det blåste och det pustade, medan hon med Arne gick fram över mossplanerna. Barnen satte sig längst ut på en klippa, och Kristin stirrade storögd — aldrig hade hon tänkt sig att världen var så vid och stor.
Det låg skogsludna fjällvidder under henne överallt; dalen var bara som en ränna mellan de väldiga fjällen, och sidodalarna voro ännu mindre springor. Det fanns många sådana, men ändå blev det föga dal och mycket fjäll. På alla håll stucko gråa toppar, gulflam-
