tigga honom — ville han tiga, så skulle hon tiga hon med, om så skulle vara ända till den dag hon födde det. Vreden sjöd upp inom henne. Men hon låg moltyst invid väggen. Och Erlend låg stilla i mörkret. Timme efter timme låg de så, och den ena visste att den andra icke sov. Till sist hörde hon på hans jämna andetag, att han somnat. Då lät hon tårarna rinna som de ville, av sorg och av förödmjukelse och skam. Detta tyckte hon att hon aldrig skulle kunna förlåta honom.
I tre dagar gingo Erlend och Kristin — han som en våt hund,
tyckte den unga hustrun. Hon var het och hård av vrede — blev
vild av förbittring, när hon märkte att han såg forskande på henne,
men fort drog blicken åt sig, om hon vände sina ögon mot honom.
Den fjärde dagen på morgonen satt hon i stugan, då Erlend kom
i dörren, klädd för att rida ut. Han sade att han skulle västerut till
Medalby — kanske hon ville följa med och se på gården, den hörde
till de gods hon fått i morgongåva. Kristin svarade ja, och Erlend
hjälpte henne själv med att få på de ludna stövlarna och den svarta
ärmkappan med silverhäktorna.
På tunet stodo fyra hästar sadlade, men Erlend sade nu att Haftor och Egil kunde stanna hemma och hjälpa till med tröskningen. Så hjälpte han själv sin hustru upp i sadeln. Kristin förstod att Erlend nu hade i sinnet att orda om det som var otalt mellan dem. Likväl sade han ingenting, medan de långsamt redo utåt bygden, söderut mot skogen.
Det var nu långt fram i slaktmånaden, men ännu hade det icke fallit snö här i bygden. Dagen var frisk och vacker, solen just uppkommen, och det glittrade och glänste på vit rimfrost överallt, på marken och på träden. De redo över Husabys ägor. Kristin såg att det var föga nysådd jord och stubbåker, men mest träda och gammal äng, tuvig, mossgrodd och övervuxen med alskott. Hon nämnde detta.
Mannen svarade skämtsamt:
»Vet du icke det, Kristin, du som har så gott förstånd på att styra och ställa med gods, att det icke lönar sig att odla säd så nära köpstaden — man vinner mera på att byta ut smör och ull mot säd och mjöl hos de främmande köpmännen —.»
»Då skulle du bytt ut allt det som ligger på dina loft och tagit skada för längesedan», sade Kristin. »Eljest så vet jag då lagen säger att envar som leger jord skall så säd på tre delar därav men låta fjärde parten ligga i träde. Och jorddrottens sätesgård skulle nu väl icke vara sämre skött än landbornas gårdar — det sade min far alltid.»
Erlend skrattade litet och svarade:
