»Jag har aldrig sport efter lagen i det stycket — får jag vad jag skall ha, så kunna mina landbönder sköta sina gårdar bäst de vilja, och jag sköter Husaby, som mig synes lämpligast och bäst.»
»Vill du vara klokare du då», frågade Kristin, »än de framfarna fäderna våra och Sankt Olav och kung Magnus, som stiftat dessa lagar?»
Erlend skrattade igen och sade:
»Det har jag icke tänkt på. — Eljest så är det då djävulen också, så god reda du har på rikets lag och rätt, Kristin.»
»Jag har litet reda på dessa ting», sade Kristin, »för det min far ofta bad Sigurd i Loptsgård säga lagen för oss, när han kom till oss och vi sutto tillsammans hemma om kvällen. Far menade att det var gagneligt för tjänstfolket och de unga att få kunskap om slikt, och så läste Sigurd upp en eller annan balk ur minnet.»
»Sigurd —», sade Erlend. »Åja, nu minns jag, jag såg honom på vårt bröllop. Det var den långnästa, tandlösa gamlingen, som dreglade och grät och klappade dig på bröstet — han var full som ett svin ännu på morgonen, då folk kom upp till oss och såg på när jag satte på dig hustrulinet.»
»Han har känt mig, sedan jag minns icke när», sade Kristin harmset. »Han brukade ta mig i knät och leka med mig, när jag var en liten mö —.»
Erlend skrattade åter:
»Det var nu en underlig gamman — att I skullen sitta och höra den där karlen kväda lagen balk efter balk. Lavrans är då olik andra män på alla vis — eljest så säger man gärna att kände bonden fulleligen landets lag och hingsten sin styrka, så månde puken vara riddare —»
Kristin gav till ett rop och slog sin häst på länden. Erlend såg vredgad och häpen på sin hustru, som red från honom.
Med ens gav han sin häst sporrarna. Jesus, vadstället — stod ju icke till att komma över där nu, leran hade glidit ut i höst — Gyllenring sträckte ut bättre när den märkte den andra hästen efter sig. Erlend blev dödligt förskräckt — så som hon jagade utför de branta sluttningarna. Han sprängde förbi henne genom småskogen och svängde upp på vägen, där den gick på slät mark ett litet stycke, så att hon måste stanna. När han kom jämsides med henne, såg han att hon nog blivit litet rädd själv nu.
Erlend lutade sig fram mot sin hustru och gav henne en örfil, så att det small — och Gyllenring spratt skrämd åt sidan och stegrade sig.
»Ja, du var värd det», sade Erlend skälvande på målet, när hästarna lugnat sig och de åter redo sida vid sida. »Så som du far fram vettlöst i vredesmod — Du skrämde mig —»
Kristin höll huvudet så att han inte kunde se hennes ansikte. Erlend önskade att han icke slagit henne. Men så återtog han:
236
