»Ja, du gjorde mig rädd, Kristin — att fara fram så! Och det nu till —», sade han mycket lågmält.
Kristin svarade ej och såg ej på honom. Men Erlend kände på sig att hon var mindre ond nu än förut, då han drivit gäck med hennes hem. Han förundrade sig storligen häröver — men han såg att det var så.
De kommo till Medalby, och Erlends landbo kom ut och ville ha
dem in i stugan. Men Erlend tyckte de skulle först se på husen —
och Kristin skulle vara med.» Hon äger nu gården, och hon begriper
detta bättre än jag gör, Stein», sade han leende. Det var några bönder
med, som skulle vara vittnen — några av dem voro Erlends
avradsmän de också.
Stein hade övertagit gården sistlidna fardag, och alltsedan dess hade han bett att jorddrotten skulle komma dit och se hurudana husen varit när han tog emot dem, eller skulle skicka ombudsmän i sitt ställe. Bönderna intygade att icke ett av dem hade varit tätt i taket och att de, som nu stodo fallfärdiga, varit sådana när Stein kom. Kristin såg att det var en god gård men att den varit i vanhävd. Hon förstod att denne Stein var en driftig man, och Erlend var också mycket medgörlig och lovade honom eftergifter i landskylden, tills han fått husen upprustade.
Så gingo de in i stugan, och där var bordet dukat med god mat och starkt öl. Bondens hustru bad Kristin ursäkta att hon icke hade gått ut och tagit emot henne. Men mannen ville icke tillåta att hon kom under bar himmel, innan hon blivit kyrktagen efter sin barnsäng. Kristin hälsade vänligt på kvinnan och så måste hon bort till vaggan och se på barnet. Det var makarnas förstfödde, och det var en son, tolv nätter gammal, stor och stark.
Nu fördes Erlend och Kristin till högsätet, och alla satte sig ned, åto och drucko en god stund. Kristin var den som talade mest under måltiden; Erlend sade föga, och detsamma var fallet med bönderna, men Kristin trodde sig dock märka att de tyckte om henne.
Så vaknade barnet, gnydde först och tog sedan till att skrika så förfärligt att modern måste hämta det bort till sig och lägga det till bröstet för att lugna det. Kristin såg några gånger bort på de två, och när pojken var mätt, tog hon honom från kvinnan och lade honom på sin arm.
»Se, husbonde», säger hon, »tycker du icke att detta är en fager och kraftig sven?»
»Det är det visst», svarar mannen och ser icke dit.
Kristin satt en liten stund med barnet innan hon lämnade det tillbaka till modern.
»Jag skall sända en gåva hitöver till denna sonen din, Arndis», säger hon, »ty han är det första barn jag hållit i mina armar, sedan jag kom hit nordanfjälls.»
