litet längre, men jag hade lust till att färdas uppöver här med dig en gång.»
Kristin nickade likgiltigt.
Om en stund sade Erlend att nu var det bättre de gingo vidare till fots. Han band deras hästar vid ett träd.
»Gunnulv och jag hade ett fäste här uppe på åsen», sade han. »Det kunde lysta mig att se om det finns något kvar av borgen vår —»
Han tog henne vid handen. Hon fann sig däri men gick och såg ned, liksom för att se var hon skulle stiga. Det dröjde ej länge innan de voro uppe på höjden. Ovan den rimfrostklädda lövskogen utmed den lilla älvens lopp låg Husaby i sluttningen mitt emot dem, ståtligt och liksom förstorat med stenkyrkan och de många stora husen, med vidsträckta gärden omkring och mörk skogsås bakom.
»Mor», sade Erlend sakta, »hon gick med oss hitopp — ofta. — Men alltid så satt hon och stirrade söderut, upp mot Dovre fjäll. Hon längtade nog bort från Husaby både arla och särla. Ibland vände hon sig mot norr och såg ut i skåran i fjällkammen, där du ser det blånar; det är fjäll hinsides fjorden. Aldrig såg hon över till gården —»
Hans röst var mjuk och bedjande. Men Kristin varken talade eller såg på honom. Så gick han och sparkade i den frusna ljungen:
»Nej, här finns nog ingenting kvar av mitt och Gunnulvs fäste. Ja, det är nu också längesedan vi höllo till här och lekte, Gunnulv och jag —»
Han fick intet svar. — Strax nedanför där de stodo, var där en liten frusen vattenpuss — Erlend tog upp en sten och kastade den dit ned. Gropen var bottenfrusen, så det blev bara en liten vit stjärna i den svarta spegeln. Erlend tog en sten till och kastade hårdare — en till och en till, nu kastade han i full vrede och skulle äntligen ha isen grundligt splittrad. Då fick han se sin hustrus ansikte — hon stod och var svart i ögonen av förakt, smålog hånfullt åt hans barnslighet. Erlend gjorde en tvär vändning — men Kristin blev dödsblek i detsamma, och hennes ögonlock gledo igen. Hon stod och trevade rätt framför sig med händerna, vacklade som om hon skulle falla omkull — så fick hon tag i en trädstam.
»Kristin — vad är det?» frågade han rädd.
Hon svarade icke, stod som om hon lyssnade efter något. Hennes ögon voro fjärrskådande och underliga.
Nu kände hon det igen. Djupt i hennes sköte kändes det som om en fisk slog med stjärtfenan. Och återigen var det som om hela jorden rörde sig omkring henne, och hon blev yr och matt men icke så mycket som första gången.
»Hur är det med dig?» började Erlend igen.
Hon hade väntat så på detta — knappast vågat vidkännas sin
