stora själsångest. Hon kunde ej tala om det — nu då de varit ovänner hela denna dag. Då sade han det:
»Var det barnet, som kvicknade i dig?» frågade han sakta och rörde vid hennes skuldra.
Då kastade hon från sig all vrede mot honom, smög sig intill barnets far och gömde sitt ansikte vid hans bröst.
En stund efteråt gingo de ned igen, till det ställe där deras hästar
stodo bundna. Den korta dagen var nästan till ända; bakom dem i
sydväst sjönk solen bortom trätopparna, röd och matt i frostdiset.
Erlend undersökte noggrant spännen och remmar i sadeltyget innan han lyfte upp hustrun på hennes häst. Så gick han bort och lösgjorde sin egen. Han grep under sitt bälte efter handskarna, som han stuckit in där, men fann bara den ena. Han såg sig omkring på marken.
Då kunde inte Kristin behärska sig, hon sade:
»Det gagnar icke att du letar här efter handsken din, Erlend!»
»Du kunde gärna sagt mig det, om du såg att jag miste den — var du än aldrig så vred på mig!» sade han. Det var de handskar Kristin hade sömmat åt honom och givit honom bland sina fästegåvor.
»Den föll ut av ditt bälte, när du slog mig», sade Kristin mycket lågmält och såg ned.
Erlend stod framme vid sin häst med handen på sadelbågen. Han såg skamsen och olycklig ut. Men så brast han i skratt:
»Aldrig hade jag trott, Kristin — den tiden jag giljade till dig och for runt och tiggde fränderna mina om att föra min talan och gjorde mig så ödmjuk och arm för att få dig — att du kunde vara slikt ett troll!»
Då skrattade också Kristin:
»Nej — då hade du väl givit den saken en ända långt tillförne — och fuller hade det varit till ditt eget bästa.»
Erlend tog ett par steg bort till henne och lade sin hand på hennes knä:
»Jesus hjälpe mig, Kristin — har du någon gång sport om mig att jag gjorde det som var till mitt eget bästa?»
Han lade huvudet i hennes sköte och såg strålande upp i sin hustrus ansikte. Röd och glad böjde Kristin sitt huvud och försökte gömma sitt leende och sina ögon för Erlend.
Han tog hennes häst vid tygeln och lät sin egen följa efter, så förde han henne, tills de kommit ned från åsen. Var gång de sågo på varandra log han, och hon vände ansiktet från honom för att dölja att hon också log.
»Nu», sade han uppsluppet, när de voro framme på vägen igen, »nu vilja vi rida hem till Husaby, Kristin min, och vara så glada som två tjuvar på en marknad!»
240
