de skulle haft ansikte, med huvudet bakvänt, med tårna ditåt där hälen skulle ha varit. Och hon såg för sig Svein, som var blåröd över halva ansiktet för att modern försett sig på vådeld —.
— Så kastade hon från sig sömnaden, gick bort och knäföll för Jungfru Marias bild och läste sju aven. Broder Edvin hade sagt att Guds moder gladde sig lika varmt varje gång hon hörde ängelns hälsning, om det så var ur den uslaste syndares mun. Och det var orden Dominus tecum som mest fröjdade Marias hjärta; därför måste hon alltid säga dem tre gånger.
Det hjälpte henne alltid en stund. Hon visste då många människor, både män och kvinnor, som föga ärade Gud och hans moder och illa höllo budorden — men hon hade icke sett att de fått vanskapta barn för det. Ofta var Gud så barmhärtig att han icke hemsökte föräldrarnas synder på de stackars barnen, om han nu också alltibland måste giva människorna ett vittnesbörd om att han icke kunde tåla deras ondska oavlåtligt. Men det skulle då väl inte just bli hennes barn —.
Så åkallade hon i sitt hjärta Sankt Olav. Honom hade hon hört så mycket om, att det var som hon skulle ha känt honom, medan han levde här i landet, och ha sett honom på denna jord. Icke så högväxt var han, fyllig men rak och fager, med guldkrona och glorian, den skinande »solgislan», kring det gyllne, krusiga håret och rött, krusigt skägg kring det fasta, väderbitna och djärva anletet. Men hans djupa, lågande ögon sågo tvärtigenom alla människor, dem tordes ingen se in i som gjort någon missgärning. Hon tordes det icke hon heller, hon såg ned inför hans blick, men hon var ej rädd — det var mera som när hon var liten och måste slå ned sina ögon för fadern, när hon gjort orätt. Sankt Olav såg på henne, strängt men icke hårt — hon hade ju lovat att bättra sitt leverne. Hon längtade så förfärligt efter att få komma in till Nidaros och knäfalla vid hans helgedom. Erlend hade lovat henne det, när de reste hitupp, att dit skulle de fara mycket snart. Men färden hade uppskjutits. Och nu förstod Kristin att han ogärna ville resa med henne; han var skamsen och rädd för folks prat.
En kväll då hon satt vid bordet med sitt husfolk, sade en av
tärnorna, en ung mö, som hjälpte till inomhus:
»Jag undrar, husfru, om det icke vore rätt så gott att vi tog till att sy lindor och barnkläder nu, innan vi sätter upp den väven I talar om —»
Kristin låtsade som om hon inte hörde och talade vidare om färgningen. Då började flickan på igen:
»Men kanske I fört barnkläderna med hemifrån?»
Kristin log litet och vände sig åter till de andra. När hon om en stund såg flyktigt bort på tärnan, satt denna eldröd i ansiktet och tittade ängsligt över till husmodern. Kristin log igen och talade
244
