med Ulv tvärsöver bordet. Då tog den unga med ens till lipen. Kristin log litet, och tärnan grät värre och värre, tills hon snyftade högt.
»Nej, håll nu upp med det där, Frida», sade Kristin till sist helt lugnt. »Du har blivit stadd här som vuxen tjänstemö; nu får du icke bete dig som du vore en liten barnunge.» Flickan jämrade — hon hade icke velat vara lösmynt, och Kristin fick ej vara vred.
»Nej», sade Kristin lika leende. »Spisa nu och gråt icke mera. Vi ha icke mer vett än Gud unnat oss, vi andra heller.»
Frida for upp och sprang ut storsnyftande.
Sedan, då Ulv Haldorsson stod och talade med Kristin om det arbete, som skulle göras nästa dag, log han och sade:
»Dig, Kristin, skulle Erlend ha fästat för tio år sedan. Då hade hans saker nu stått bättre på alla vis.»
»Tror du?» frågade hon, småleende som förut. »Då var jag nio vintrar gammal. Menar du Erlend hade dugt stort till att gå och bida på en barnbrud i år och dag —?»
Ulv skrattade och gick ut.
Men om natten låg Kristin och grät av övergivenhet och förödmjukelse.
Så kom Erlend hem veckan före jul, och Orm, hans son, red vid faderns sida. Det stack till i Kristins hjärta, när han ledde gossen fram till henne och bjöd honom hälsa sin styvmor.
Han var det fagraste barn. Slik var det hon hade tänkt han skulle se ut, den sonen hon bar. Ibland, när hon vågade sig till att vara glad, tro att hennes barn skulle födas sunt och välskapat och tänkte framåt på pilten, som skulle växa upp vid hennes knä, så var det sådan han skulle se ut — så lik sin far.
Han var något liten för sin ålder och spenslig, men fagert växt, finlemmad och vän i ansiktet, mörk i hy och hår, men med stora, blå ögon, röd, vek mun. Han hälsade höviskt på sin styvmor, men han var hård och kall i uppsynen. Kristin hade icke fått tillfälle att tala vidare med gossen, men hon kände hans ögon på sig, var hon gick och stod, och hon tyckte hon blev ännu mera klumpig och tung i kroppen och i gången, när hon visste att barnet stirrade på henne.
Hon såg ej Erlend tala mycket med sonen, men hon märkte att det var pojken, som höll sig avvisande. Kristin sade till mannen att Orm var fager och såg klok ut. Sin dotter hade Erlend inte tagit med, han tyckte Margret var för liten för att göra den långa resan nu vintertid. Hon var ännu mycket fagrare än brodern, sade han stolt, när Kristin frågade om den lilla mön — och mycket livligare; sina fosterföräldrar lindade hon om sitt lillfinger. Hon hade guldgult lockigt hår och bruna ögon.
Då var hon väl lik sin mor, tänkte Kristin. Hon rådde ej för att svartsjukan sved i benne. Månntro Erlend älskade denna sin dotter
