tyckte så illa om honom. Nu var det föga antagligt att återseendet mellan honom och hans hustrus fränder skulle bli till trevnad för någondera parten.
Det gjorde Kristin bedrövad att Erlend så ofta lät sitt onda lynne gå ut över Orm. Pojken hade inga jämnåriga barn att vara tilsammans med, därför var han ofta något efterhängsen och besvärlig; han gjorde också en del ogagn. En dag hade han olovandes tagit sin fars franska handbåge, och då hade det gått sönder någonting i låset. Erlend blev mycket ond; han gav Orm en örfil och svor på att pojken inte skulle få röra vid en båge mera här på Husaby.
»Det var icke Orms skull», sade Kristin utan att vända sig om. Hon satt med ryggen åt de två och sydde. »Fjädern var i olag, då han tog den, och han frestade att få den i lag igen. Så orimlig får du då icke vara att du nekar den stora svennen att bruka en av alla de bågar som finnas här på gården. Giv honom hellre till ägo en av dem du har på riddarloftet.»
»Du kan skänka honom båge själv, om du gitter», sade Erlend vresigt.
»Det kan jag gärna», svarade Kristin som förut. »Jag skall tala med Ulv om det, nästa gång han far till köpstaden.»
»Du får går bort och tacka den goda styvmodern din», sade Erlend. Hans röst lät hånfull och vredgad.
Orm gjorde så, och därefter smet han på dörren, det fortaste han kunde. Erlend stod en stund.
»Detta gjorde du mest för att förtreta mig, Kristin», sade han.
»Ja, jag vet att jag är ett troll. Du har sagt mig det förr», svarade hustrun.
»Minnes du ock, sötaste min», sade Erlend sorgset, »att jag talade icke allvar den gången?»
Kristin varken svarade eller såg upp från sömnaden. Då gick han, och sedan satt hon och grät. Hon höll av Orm, och hon tyckte att Erlend ofta var orimlig mot sin son. Men det var också detta att mannens fåmälthet och oglada miner nu plågade henne så att hon låg och grät bort halva nätterna. Så gick hon med huvudvärk hela dagen efter. Hennes händer hade blivit så tunna att hon måste träda några små silverringar, som hon hade sen sin barndom, utanför fästeringen och brudringen, för att de inte skulle falla av, medan hon sov.
Sista söndagen före fastan, frampå eftermiddagen, kommo herr
Bård Petersson med sin dotter änkan och herr Munan Bårdsson
med fru oväntat till Husaby. Erlend och Kristin gingo ut på
gården för att välkomna sitt främmande.
Det första herr Munan fick syn på Kristin, högg han tag i Erlends skuldra: