»Du har vetat ställa slikt med hustrun din, ser jag, frände, så hon trives i gården hos dig. Du är icke så tunn och usel nu, som du var vid bröllopet ditt, Kristin — och mycket friskare färg har du ock», skrattade han, ty Kristin hade blivit så röd som ett nypon.
Erlend svarade ej, Herr Bårds min var mörk, men de två fruarna låtsade varken höra eller se; de hälsade stilla och höviskt på värdfolket.
Kristin lät bära fram öl och mjöd till härden, medan de väntade på maten. Munan Bårdsson pratade utan uppehåll. Han hade brev till Erlend från hertiginnan — hon hade frågat hur det gått för honom och hans brud, om det var samma mö han nu var gift med, som han velat bortföra till Sverige. Det var djävulen till resa, nu i midvintern — upp genom dalarna och på fartyg till Nidaros. Men han for i kungens ärende, så det gagnade ej att knorra. Han hade tittat till sin mor på Haugen och hade hälsningar med sig därifrån.
»Voren I på Jörundgård?» frågade Kristin sakta.
Nej, han hade fått veta att de rest till gravölet på Blakarsarv. Det var en ruskig händelse. Husfrun, Tora, Ragnfrids syskonbarn — hon hade störtat ned från bursvalen och brutit ryggen, och det var mannen som knuffat ned henne av vårdslöshet — det var de där gamla burarna, där det ej fanns någon riktig svalgång, det låg bara några plankor över stockändarna vid andra våningens höjd. De hade måst binda Rolf och hålla vakt över honom natt och dag, sedan olyckan hände — han ville bära hand på sig själv.
Man satt stilla, rysande, Kristin kände föga dessa fränder, men de hade varit på hennes bröllop. Hon blev så underligt matt — det svartnade för hennes ögon. Munan satt mitt emot henne, han sprang upp. Då han stod lutad över henne och höll om hennes skuldror, såg han snäll ut — Kristin märkte att det var kanske inte så underligt att Erlend höll av denne sin »systrung».
»Jag kände honom, Rolf, då vi voro unga», sade han. »Folk ömkade Tora Guttormsdotter — de sade han var vild och hårdsinnad. Nu syns det då att han höll henne kär. Åhja, mången man skräpper och låtsar som han gärna ville haft sitt giftermål ogjort, men de flesta män veta fullväl att hustrun är det värsta en kan mista —»
Bård Petersson reste sig hastigt och gick bort till bänken vid väggen.
»Gud fördöme munnen min», sade herr Munan tyst. »Att jag aldrig kan komma ihåg att hålla min käft!»
Kristin förstod inte, vad det var fråga om. Hennes yrsel var över nu, men stämningen var så pinsam — de voro så underliga allesamman. Hon kände lättnad, när tjänstfolket bar in maten.
Munan såg på bordet och gnuggade händerna:
»Jag tänkte nog vi gjorde ingen förlust på att vi koxade in här hos dig, Kristin, innan vi skola till att tugga fastlagsmat. Har du
254
