snälla kvinnans mat smakade så gott. Och kvinnan skrattade och sade att storfolkets kvinnor var väl inte annorlunda skapta de än andra. Om man inte gitte se maten hemma, så var det ofta på det viset att efter främmande kost kunde man bli rent glupsk, om den också var tarvlig och grov.
Hon hette Audfinna Audunsdotter och var från Updal, sade hon. När hon märkte att det gjorde gästen gott, berättade hon mer och mer om sitt hem och sin bygd. Och innan Kristin visste ordet av, hade hennes egen tungas band lossats — hon talade om sitt hem och om sina föräldrar och hembygden. Audfinna förstod att den unga kvinnans hjärta var nära att brista av hemlängtan — så lockade hon med vänliga finter Kristin att fortsätta. Och het och yr av det starka ölet talade Kristin, tills hon skrattade och grät på en gång. Allt som hon förgäves sökt gråta sig från i de ensamma kvällsstunderna på Husaby, det löstes nu litet i sänder, medan hon fick berätta för den snälla bondhustrun.
Det var alldeles mörkt över ljuren, men Audfinna ville att Kristin skulle vänta, tills Öistein eller sönerna kommo hem från skogen och kunde följa henne. Kristin tystnade och blev dåsig, men hon satt och log, blank i ögonen — så väl till mods hade hon inte känt sig, sedan hon kom till Husaby.
Då ryckte en karl upp dörren, ropade in och frågade om de sett till husfrun — varseblev henne och for ut igen. Strax efter dök Erlends långa gestalt in under dörrkarmen. Han satte från sig yxan, som han bar, segnade baklänges in mot väggen — han måste ta stöd med händerna bakom sig, och han kunde inte tala.
»Du har varit rädd för husfruns skull?» frågade Audfinna och gick bort till honom.
»Ja, det blygs jag icke för att säga.» Han strök sig upp under håret. »Så rädd har visst aldrig en man varit, som jag var i kväll. Då jag hörde hon gått inåt skogen —»
Audfinna omtalade hur Kristin kommit dit. Erlend tog kvinnans hand:
»Detta skall jag hålla både dig och bonden din räkning för och aldrig glömrna», sade han.
Så gick han dit bort där hustrun satt, ställde sig bredvid henne och lade ena handen om hennes nacke. Han sade icke ett ord till henne, men han blev stående på detta sätt, så länge de voro i stugan.
Nu kommo de in — svenner från Husaby och män från de närmaste gårdarna. Alla sågo de ut som de kunde behöva en hjärtstyrkare, så Audfinna bjöd omkring öl, innan de gingo.
Karlarna satte i väg på skidor bort över gärdena, men Erlend hade givit sina åt en av svennerna; han gick och höll Kristin under sin kappa nedför backen. Det var alldeles mörkt nu och stjärnklart.
Då kom det från skogen bakom dem — ett långdraget ylande, som växte och växte i natten, Det var ulven — det var flera, Er-
264
