lend stannade skälvande, släppte henne, och Kristin kände att han gjorde korstecken, medan han grep ett fastare tag om yxan med andra handen. »Hade du nu — åh nej —!» Han drog henne intill sig, så hårt att hon jämrade sig.
Skidlöparna ute på gärdet tvärvände och skyndade tillbaka mot de två, så fort de förmådde. De slängde skidorna över axeln och slöto en tät ring om henne med spjut och yxor. Vargarna följde dem ända fram till Husaby — så nära att de mången gång sågo en skymt av dem i mörkret.
När de kommo in i hallen därhemma, voro många av karlarna gråbleka i ansiktet. »Detta var det styggeligaste —», sade en, och i detsamma måste han kasta upp, rakt över härden. De uppskrämda tärnorna hjälpte husfrun i säng. Äta kunde hon inte. Men nu då den kväljande, förfärliga rädslan var överstånden, tyckte hon i alla fall på sätt och vis det kändes gott att se att alla varit så ängsliga för hennes skull.
När de blivit ensamma i hallen, kom Erlend bort och satte sig på sängkanten:
»Varför gjorde du detta?» viskade han. Och då hon inte svarade, sade han ännu tystare:
»Sörjer du så, för det du kommit hit till min gård —?»
Det dröjde litet, innan hon förstod vad han menade:
»Jesus, Maria! Kan du tänka något slikt!»
»Vad menade du den gången du sade — då vi varit på Medalby, då jag ville rida från dig — att jag kunde fått bida länge, innan du kommit efter mig till Husaby?» frågade han som förut.
»Åh, jag talade i vredesmod», sade Kristin tyst och förläget. Och nu berättade hon honom, vad hon gått och väntat på dessa dagarna. Erlend satt mycket stilla och hörde på.
»Jag undrar när den dag skall komma då dig synes det är här på Husaby hos mig du är hemma», sade han och lutade sig in över henne i mörkret.
»Åh, det är visst inte stort mer än en vecka till dess nu», viskade Kristin och log osäkert. När han böjde sitt ansikte ned mot hennes, kastade hon armarna om hans hals och kysste honom häftigt tillbaka.
»Det är första gången du bjudit till att famntaga mig, sedan jag slog dig», sade Erlend lågmält. »Långsint är du, Kristin min —»
Det rann henne i hågen att detta var första gången, sedan den kvällen han märkt att hon var med barn, som hon vågat sig till att smeka honom, utan att han bad henne därom.
Men efter denna dag var Erlend så snäll mot Kristin att hon ångrade varje stund hon varit ond på honom,
