hålla tankarna vid det som mannen talade om. Då kom fru Gunna hastigt bort till honom.
»Det får ingen framgång med din hustru, Erlend, — vi ha nu frestat alla medel. Du får komma ned — kanske det kan hjälpa, om hon blir knäsatt av dig. Gå in och byt och sätt på dig en kort tröja — men var snar, hon är hårt plågad, arma unga viv!»
Erlend hade blivit blodröd. Han mindes att han hade hört att om en kvinna icke kunde förlösas med ett barn, som hon undfått i lönn, så skulle det kunna hjälpa, om hon sattes i mannens knä.
Kristin låg på golvet under några täcken; två kvinnor sutto bredvid henne. I detsamma Erlend kom in, såg han att hon kröp ihop, borrade ned huvudet i den ena kvinnans knä och kastade det fram och tillbaka — men hon gav icke ett klagoljud ifrån sig.
När anfallet var över, såg hon upp med vilda, vettskrämda ögon; de spruckna bruna läpparna öppnades flämtande. Varje spår av ungdom och fägring var borta ur det uppsvällda, rödflammiga ansiktet, och håret hade tovat hop sig med halmrask och ull från fällarna till en smutsig päls. Hon såg på Erlend som om hon ej genast kände igen honom. Men när hon förstod varför kvinnorna skickat efter honom, skakade hon häftigt på huvudet:
»Det är icke skick där jag är kommen från — att män äro med, när en kvinna får barn —»
»Det händer att de pläga så, här nordanfjälls», sade Erlend sakta. »Kan det korta pinan litet för dig, Kristin min, så får du väl —»
»Åh —!» Då han lade sig på knä bredvid henne, slog hon armarna om hans liv och tryckte sig intill honom. Hopkrupen och skälvande kämpade hon sig genom värken utan att knysta.
»Får jag tala ett par ord med min husbonde ensam?» sade hon andfådd och hastigt, när det var över. Kvinnorna drogo sig undan.
»Var det då hon var i barnsot du lovade henne det hon sade — att du skulle äkta henne, när hon blev änka — den natten Orm blev född?» viskade Kristin.
Erlend flämtade till, som om han fått ett slag i hjärtroten. Så skakade han häftigt på huvudet:
»Jag var på borgen den natten — det var mitt skifte som hade vakten. Det var då jag kom hem till vårt härbärge på morgonen och de lade pilten i mina armar —
— Har du legat här och tänkt på detta, Kristin?»
»Ja —» Åter klängde hon sig fast vid honom, medan smärtevågen sköljde över henne. Erlend torkade bort svetten, som rann över hennes ansikte.
»Nu, då du vet detta», frågade han, när hon åter låg stilla, »vill du icke jag skall bli hos dig, som fru Gunna säger?»
Men Kristin skakade på huvudet. Och till sist måste kvinnorna låta Erlend gå ut.
Men därmed var det som om hennes kraft att härda ut var bru-
278
