ten. Hon skrek till i vild ångest för värken, som hon kände komma, och tiggde jämrande om hjälp. Dock när kvinnorna talade om att hämta in mannen igen, ropade hon nej — hon ville hellre pinas till döds —.
Gunnulv och klerken, som var med honom, gingo till kyrkan för
att sjunga aftonsång. Varje människa på gården, som inte var hos
barnaföderskan, följde med. Men Erlend smög sig ut ur kyrkan,
innan det var slut, och gick söderut mot husen.
Västerut över åsarna på hinsidan dalen var himlen gulröd — vårkvällen började skymma klar och ljus och mild. En och annan stjärna framträdde, vit i den ljusa luften. Det drev en liten dimflaga över lövskogen nere vid sjön — och det fanns bara fläckar, där gärdena lågo mot solen, i luften stod en doft av mull och smältande snö.
Lillstugan låg västligast på tunet ut mot dalsänkan, Erlend gick dit bort och stod en stund bakom väggen. Timmerstockarna voro ljumma av solen ännu, då han lutade sig därintill. Åh, så hon skrek —. Han hade hört en kviga i björnens våld en gång — det var uppe på deras säter, medan han var halvvuxen gosse. Arnbjörn, vallaremannen, och han själv sprungo söderut genom skogen. Han mindes det ludna, som reste sig och blev till en björn med rött, hett gap. Arnbjörns spjut gick tvärs av under björnramarna — då grep karlen hans, ty själv stod han fjättrad av fasa. Kvigan låg där levande, men juvret och låret voro sönderslitna —
»Kristin min, åh Kristin min — Herre, för din signade moders skull, varkunna dig!» — Han flydde tillbaka till kyrkan.
Tärnorna kommo in i hallen med kvällsmat — de satte icke upp bordet utan ställde från sig maten framme vid härden. Männen togo bröd och fisk med sig bort till bänkarna, sutto på sina platser och tego, åto litet — men ingen tycktes ha matlust. Det kom ingen och bar ut efter måltiden, och ingen av karlarna reste sig för att gå till vila. De blevo sittande, sågo in i elden på härden och samtalade ej.
Erlend hade gömt sig i hörnet borta vid sängen — stod icke ut med att någon skulle se hans ansikte,
Mäster Gunnulv hade tänt en liten oljelampa och ställt den på högsätets armstöd. Han satte sig nedanför på bänken med en bok i handen — utan ljud och utan uppehåll rörde sig hans läppar helt litet.
En gång reste sig Ulv Haldorsson, gick fram till härden och tog en lev mjukt bröd, letade litet bland vedträna och fann ett. Så flyttade han sig ned i vrån nära ingångsdörren, där gubben Ån satt. De två hade något för sig med brödet bakom Ulvs kappa; Ån täljde och skar i vedträt. Männen tittade dit bort emellanåt. Om en stund reste sig Ulv och Ån och gingo ut ur hallen.
Gunnulv såg efter dem men sade ingenting. Han fortsatte på nytt med sina böner.
