och tvättade över den sjukas ansikte — upp i hårfästet, in mellan läpparna, som slemmet rann ut över.
Så for hon framstupa med huvudet ned i Gunnulvs armar och sov ett ögonblick — men plågorna ryckte genast upp henne igen ur slummern. Och prästen fortfor att säga:
»Nu, Kristin, blir du strax hulpen —»
Ingen märkte längre vilken tid på natten det kunde vara. Gryningen strilade grå ned genom ljuren.
Så, efter ett långt, vansinnigt tjut av fasa, blev det alldeles tyst. Erlend hörde att kvinnorna fingo brått — han skulle just till att se upp; då hörde han någon gråta överljutt, och han kröp ihop igen — tordes ej få visshet.
Då skrek Kristin igen — ett högt och vilt jämmerrop, som icke liknade det galna, omänskliga djurvrålet förut. Erlend for upp.
Gunnulv stod böjd och höll om henne, som ännu låg på knä. Hon stirrade i dödlig skräck på något, som fru Gunna höll i ett fårskinn. Den oformliga, mörkröda massan liknade icke något annat än innanmäte efter en slakt.
Prästen slöt henne fast intill sig.
»Kristin min — du har fött så fin och frid en son som någonsin en mor fått tacka Gud för — och han andas», sade Gunnulv häftigt till de gråtande kvinnorna. »Han andas — Gud skall icke vara så grym att han icke hör oss —»
Ännu medan prästen talade, hände det. Genom moderns trötta, förvirrade huvud for det halvförgätna minnet av en knopp hon sett i klosterträdgården — något, som det brast röda, skrynklade silkesflikar ut ur — de bredde ut sig till en blomma.
Den oformliga fosterklumpen rörde sig — det lät i den — den sträckte ut sig och blev till ett helt litet, vinrött barn i mänsklig skepnad — det hade armar och ben och händer och fötter med färdiga fingrar och tår på — det kavade med lemmarna och väste litet —.
»Så liten, så liten, så liten han är —» hon ropade med tunn, brusten röst och föll samman i gråtskratt. Kvinnorna omkring började skratta och torkade sina tårar, och Gunnulv lade henne i deras armar.
»Rulla honom i ett tråg, så han får skrika bättre», sade prästen och följde med de kvinnor som buro den nyfödda bort till härden.
När Kristin vaknade ur sin långa vanmakt, låg hon i sängen.
Någon hade befriat henne från de genomsvettade, förfärliga
kläderna, mild värme och läkedom strömmade in i hennes kropp så
ljuvligt skönt — de hade lagt små påsar med varm nässelgröt på
henne och stoppat heta täcken och fällar omkring.
Någon tystade på henne, när hon ville tala. Det var alldeles tyst
