En gång föll en ung pojke i sömnen framstupa från bänken i golvet. Han reste sig — såg sig förvirrad omkring. Så suckade han litet och satte sig igen.
Ulv Haldorsson och Ån kommo stilla in och gingo till de platser där de suttit förut. Karlarna sågo dem, men ingen sade något.
Med ens sprang Erlend upp. Han gick över golvet bort till sitt husfolk. Han var grå i ansiktet som lera och hålögd.
»Vet ingen av er någon råd?» sade han. »Du, Ån!» viskade han.
»Det halp icke», viskade Ulv lika sakta tillbaka.
»Det är väl slikt lagat att hon icke skall äga detta barnet», sade Ån och torkade sig om näsan. »Då gagna varken blot eller runor. Det var synd om dig, Erlend, att du så snart skulle mista denna goda hustrun —»
»Åh, tala då icke som hon allaredan vore död», bad Erlend bruten och förtvivlad. Han gick tillbaka till sin vrå och kastade sig med huvudet in mot sängöppningens fotända.
En man gick ut och kom in igen:
»Månen är uppe», sade han. »Det är snart morgon —»
Strax efteråt trädde fru Gunna in i hallen. Hon sjönk ned på
stavkarlsbänken vid dörren — henens grå hår var tillrufsat,
huvudklädet hade glidit nedåt ryggen.
Männen reste sig — drogo sig långsamt bort mot henne.
»En av er får komma ned och hålla henne», sade hon gråtande. »Vi orka icke längre — Du får gå till henne, Gunnulv — det är ej gott att veta vad ände detta skall taga —»
Gunnuly steg upp och stack bönboken i fickan vid bältet.
»Du får komma du också, Erlend —», sade frun.
Det djuriska, hesa vrålet mötte honom i dörren — Erlend stannade och skalv. Han såg en skymt av Kristins förvridna, oigenkännliga ansikte mellan några gråtande kvinnor — hon stod på knä, och de stödde henne.
Nere vid dörren lågo några tjänarinnor framstupa mot bänkarna; de bådo högt och oavlåtligt. Han kastade sig ned bredvid dem och gömde sitt huvud i armarna. Hon skrek och skrek, och varje gång var det som han isades av vantrogen skräck: det kunde icke vara så —
Han vågade sig till att se dit bort en gång. Nu satt Gunnulv på en pall framför henne och höll henne under armarna. Fru Gunna knäböjde vid hennes sida och hade armarna omkring Kristins liv, men Kristin kämpade emot i dödsångest och ville ha undan den andra,
»Åh nej, åh nej, släpp mig — jag orkar icke — Gud, Gud, hjälp mig!»
»Gud hjälper dig snart nu, Kristin», sade prästen för var gång. En kvinna höll ett handfat, och efter varje värk tog han en våt duk
280
