Erlend lyfte lindebarnet ur moderns famn — lade ett ögonblick sitt ansikte intill det:
»Jag kommer nu visst icke att hava dig rätt kär, Nåkkve, förrän jag glömt att du pinte din mor så fruktansvärt», sade han och lade åter ned pojken hos Kristin.
»Ja, giv honom skulden för det, du», sade den gamla frun vresigt. Mäster Gunnulv skrattade, och så skrattade fru Gunna själv med. Hon ville ta barnet och lägga det i vaggan, men Kristin bad så om att få ha honom hos sig litet till. Strax efteråt sov hon med sonen intill sig — märkte nätt och jämnt att Erlend rörde vid henne, varsamt som om han var rädd för att göra henne illa, och sov igen.
V
Tionde dagen efter barnets födelse sade mäster Gunnulv till sin bror när de voro ensamma i hallen:
»Nu är det väl tid på, Erlend, att du sänder ett bud till din hustrus fränder, huruledes det står till med henne.»
»Jag tycker det hastar icke så», svarade Erlend. »De bli nog icke så övermåttan glada på Jörundgård, när de få veta att här redan är en son på gården.»
»Kan du tänka», frågade Gunnulv, »att ej Kristins mor skulle ha märkt i höstas att hennes dotter icke var frisk. Då är hon väl rädd nu —»
Erlend svarade ingenting.
Men något senare på dagen, när Gunnulv satt nere i lillstugan och talade med Kristin, kom Erlend in. Han hade pälsmössa på huvudet, kort och tjock yttertröja av vadmal, långbyxor och pälsstövlar. Han lutade sig ned över hustrun och klappade henne på kinden:
»Nu, Kristin min — vill du ha någon hälsning framförd på Jörundgård? För nu far jag söderut, dit, och förtäljer om sonen vår —»
Kristin blev röd över hela ansiktet — hon såg både skrämd och och glad ut.
»Det är icke förmer än din far kan kräva av mig», sade Erlend allvarligt, »att jag kommer själv med detta budet.»
Kristin låg tyst en stund.
»Säg dem därhemma», sade hon stilla, »att jag har längtat var dag, sedan jag for hemifrån, efter att få falla far och mor till fota och tigga om deras förlåtelse.»
Strax därefter gick Erlend. Kristin tänkte inte på att fråga hur han skulle färdas. Men Gunnulv följde med brodern ut på tunet. Utanför stugdörren stodo Erlends skidor och en stav med spjutspets på.
»Du färdas på skidor?» sade Gunnulv. »Vem följer med dig?»
