»Ingen», svarade Erlend leende. »Det skulle du väl veta bäst, Gunnulv, att det icke är lätt för någon att vara min följeslage på skidor.»
»Det synes mig lättsinnigt», yttrade prästen. »Det är gott om varg i Höglandsskogen i år, sägs det —»
Erlend bara skrattade och började binda på sig skidorna. »Jag tänker jag skall vara uppe vid Gjeitskarsätrarna innan det blir mörkt. Det är redan dagsljus länge. Jag kan vara på Jörundgård tredje kvällen —»
»Det är villsam väg från Gjeitskar fram till färdevägen — stygga dimhål också. Och du vet att på de sätrarna är det osäkert vintertid.»
»Du kan ju fly mig eldstålet ditt», sade den andre som förut, »om jag skulle bli nödd att kasta mitt eget — över någon alfkvinna, ifall hon kräver slik curteisie av mig som icke höves en gift man. Hör, bror, nu gör jag som du säger, far till Kristins fader och bjuder honom kräva slik bot av mig, som han finner skäligt — så mycket kan du väl låta mig råda över mig själv att jag får välja huruledes jag vill färdas.»
Därmed måste mäster Gunnulyv låta sig nöjas. Men han tillsade strängt husfolket att hemlighålla för Kristin att Erlend givit sig av ensam.
Himlen välvde sig ljusgul söderut över fjällens blånande
snövidder, den kvällen Erlend susade ned förbi kyrktomten, så att
skaren knarrade och gnisslade. Högt uppe stod halvmånen och lyste
vitt och skirt i aftonskymningen.
På Jörundgård virvlade mörk rök från ljuregluggarna mot den klara himlen. Yxhugg ljödo kallt och taktfast ut i stillheten.
Vid gårdsledet störtade hundarna skällande emot den kommande färdemannen. Inne på tunet trippade en flock raggiga getter, mörka i den klara skymningen — de nafsade från en hög med granris mitt på gården. Tre vinterklädda småbarn sprungo bland dem.
Hemfriden på detta ställe grep Erlend förunderligt starkt. Han stod tafatt och väntade på Lavrans, som gick den främmande till mötes — svärfadern hade stått nere vid vedboden och talat med en karl, som högg gärdsgårdsstörar. Han tvärstannade, när han kände igen sin måg — stötte spjutet, som han bar i handen, hårt ned i snön.
»Kommer du?» frågade han lågt. »Ensam — Har det — har det hänt något? — Huru bär det till att du kommer så —?» sade han om en stund.
»Det bär så till —», Erlend samlade sig och såg svärfadern i ögonen. »Jag tänkte jag kunde icke mindre göra än fara själv och bära eder denna tidende — Kristin födde en son på Vårfrudagens morgon. — Ja, hon mår väl nu», tillade han fort.
284
