känt honom sedan de gingo i skolan tillsammans i Nidaros, och han talade alltid med stor tillgivenhet om Eiliv Serksson. Erlend tyckte det var inte mycket till präst de fått på Husaby, men Kristin fick genast förtroende och förkärlek för honom.
Kristin bodde fortfarande nere i lillstugan med barnet, också efter sin kyrkogång. Det blev en tung dag för Kristin — Sira Eiliv ledde henne innanför kyrkodörren, men han tordes ej räcka henne Herrens lekamen. Hon hade skriftat för honom, men för den synd hon begått, då hon blivit medskyldig i en annan människas osaliga död, måste hon söka avlösning hos ärkebiskopen. Den morgonen, då Gunnulv hade setat hos henne i hennes själavånda, hade han lagt henne på hjärtat att, så snart hon var fri från lekamlig livsfara, måste hon brådska med att söka läkedom för sin själ. Så snart hon var nog frisk därtill, skulle hon hålla sitt löfte till Sankt Olav. Nu hade han genom sina förböner bärgat hennes son sund och levande till ljusets och till dopets bad, nu skulle hon gå barfota till hans grav och där nedlägga sin guldkrona, mödomens hederstecken, som hon så illa vårdat sig om och med orätt burit. Och Gunnulv rådde henne att bereda sig till den färden genom ensamt liv, böner, läsning och eftertanke, även fasta, men med måtta för dibarnets skull.
Den kvällen då hon satt sorgsen efter sin kyrkogång hade Gunnulv kommit till henne och givit henne ett paternosterband. Han sade att i utlandet var det ej endast klosterfolk och präster som nyttjade slika radband till hjälp vid sina gudaktighetsövningar. Denna rosenkrans var övermåttan vacker; pärlorna voro av ett slags gult trä, som kom från Indien och doftade så ljuvligt och starkt att det väl kunde påminna om vad en rätt bön borde vara — hjärtats offer och längtan efter att få hjälp till att leva täckeligt inför Gud. Här och där var också en pärla av bärnsten eller guld, och korset var av vacker emalj.
Erlend såg längtansfullt efter sin unga hustru, när han mötte
henne ute på tunet. Så fager som nu hade hon aldrig varit —
högväxt och smärt i den tarvliga, mullbruna dräkten av ofärgad
vadmal. Det grova huvudlinet, som höljde hennes hår och hals och
skuldror, endast framhävde hur skinande ljus och ren hon blivit i
hyn. När vårsolen föll rakt i hennes ansikte, var det som om ljuset
silade djupt in i hullet, så klar var hon — ögon och läppar blevo
genomskinliga. Kom han ned i lillstugan för att se på barnet, så sänkte
hon de stora, vita ögonlocken, om han såg på henne — hon föreföll
så blyg och skär att han vågade knappt vidröra hennes hand med
sina fingrar. Hade hon Nåkkve vid bröstet, så slog hon en flik av
sitt huvudlin över den lilla glimten av sin vita kropp. Det var som
om de rent av höllo på att sända hans hustru på himmelsfärd från
honom.
Så skämtade han, halvt i vredesmod med brodern och svärfadern,
