när de sutto i hallen om kvällarna — bara män. Husaby hade ju blivit en riktig kollegialkyrka. Här var nu Gunnulv och Sira Eiliv, svärfadern kunde då räknas för halv präst, och nu ville de göra honom till detsamma. Det blev tre präster på gården. Men de andra skrattade åt honom.
Denna våren tog Erlend Nikulausson sig mycket av skötseln på gården. I år blevo alla gärdesgårdar lagade och grindar insatta i rättan tid, plöjning och vårbruk undangjordes både tidigt och väl, och Erlend köpte upp präktig boskap — han hade måst slakta ned en hel del på nyåret, och stor skada var det ej, så mycket gamla och dåliga kreatur som funnits i besättningen där. Han satte folk till tjärbränning och näverfläkning, och gårdens hus rustades upp och taken lagades. Det hade ej varit så god ordning på Husaby, sedan gamle herr Nikulaus var i sin fulla kraft. Ja, han sökte ju råd och stöd hos sin hustrus far, det visste man. Med honom och sin bror, prästen, for Erlend och gästade vänner och fränder i bygderna, omväxlande med att han arbetade så verksamt. Men nu färdades han då på anständigt vis med två raska och hyggliga svenner. Förr i tiden hade Erlend brukat rida omkring med ett helt följe av tuktlösa galenpannor. Så att folkpratet, som så länge jäst över av ovilja över Erlend Nikulaussons skamlösa leverne och vanskötseln och förfallet på Husaby, det lugnade sig nu till godlynt skämt. Folk småskrattade och sade att Erlends unga husfru hade åstadkommit mycket på sex månader.
En tid före Botolvsmässan for Lavrans Björgulfson in till Nidaros i sällskap med mäster Gunnulv. Han skulle vara prästens gäst några dagar, medan han besökte Sankt Olavs helgedom och de andra kyrkorna i staden, innan han reste söderut till sitt hem igen. Han skildes från sin dotter och hennes man i kärlek och vänskap.
VI
Kristin skulle gå till Nidaros tre dagar efter Seljumannamässan — senare i månaden började redan oron och brådskan i staden fram emot Olavshelgen, och tidigare var icke ärkebiskopen i staden.
Kvällen förut hade mäster Gunnulv kommit till Husaby, och bittida nästa morgon gick han med Sira Eiliv till kyrkan för att sjunga ottesång. Daggen låg grå som en fäll på gräset, när Kristin gick till kyrkan, men solen förgyllde skogen överst på åsen, och göken gol i liden — det såg ut att bli vackert färdeväder för henne.
Det var ingen i kyrkan utom Erlend och hans hustru och prästerna i det upplysta koret. Erlend såg bort på Kristins nakna fötter. Iskallt måste det vara för henne att stå på stengolvet. Hon skulle gå de tre milen utan annat följe än deras böner. Han bemödade sig om att lyfta sitt hjärta till Gud, så som han icke gjort det på många år.
292
