Hon var klädd i en askgrå dräkt och hade ett rep om livet. Därunder visste han att hon bar en särk av grov säckväv. En stramt bunden vadmalsduk dolde hennes hår.
När de trädde ut ur kyrkan, ut i morgonsolen, mötte dem en tärna med barnet. Kristin satte sig på några timmerstockar. Med ryggen åt sin husbonde satt hon och lät pojken dia sig mätt och belåten, innan hon gick. Erlend blev stående orörlig ett stycke därifrån — han var vit och kall om kinderna av spänning.
Prästerna kommo ut lite senare — de hade lagt av sig mässhakarna i skrudhuset. De stanande bredvid Kristin. Sira Eiliv gick snart ned mot gården, men Gunnulv hjälpte henne att få barnet väl fastbundet på ryggen. I en påse, som hängde vid hennes hals, hade hon guldkronan, penningar och litet bröd och salt. Hon tog staven i handen, bugade sig djupt för prästen och började stilla gå norrut, den stigen som förde genom skogen.
Erlend stod kvar — likblek i ansiktet. Med ens gav han sig till att springa. Norr om kyrkan voro några små kullar med skral gräsvall och avbetade snår av enar och småbjörk — getter brukade gå där. Erlend sprang uppåt — därifrån kunde han se henne ett litet stycke, tills hon försvann i skogen.
Gunnulv gick långsamt uppåt efter brodern. Prästen såg så hög och mörk ut i den ljusa morgonluften. Han var mycket blek, han också.
Erlend stod med halvöppen mun, tårarna runno nedför hans vita kinder. Med ens sjönk han ihop och föll på knä — så kastade han sig framstupa i det korta gräset, låg och snyftade och snyftade och ryckte och slet i torven med sina långa, bruna fingrar.
Gunnulv stod orörlig. Han såg ned på den gråtande mannen — såg utåt mot skogen, där kvinnan försvunnit.
Erlend lyfte huvudet litet:
»Gunnulv tarvades det att du lade detta på henne? — Tarvades det?» frågade han omigen. »Kunde du icke givit henne avlösning, du?»
Den andre svarade ej; då började han på nytt:
»Jag hade ju skriftat och gjort bot —.» Han satte sig upp. »Jag köpte henne trettio själamässor och årliga mässor på hennes dödsdag och grav i vigd mull — jag biktade min synd för biskop Helge, och jag for till det heliga blodet i Schwerin — Kunde det icke hulpit litet för Kristin —?»
»Om du har gjort detta», sade prästen stilla, »bjudit Gud ett förkrossat hjärta och fått full förlikning med honom — så förstår du väl att spåren av din missgärning här på jorden, dem får du likväl sträva i år och dag för att utplåna. Det du vållade henne som nu är din hustru, då du drog henne ned först i skörlevnad och sedan i mandråp — det kan icke du bättra för henne, det kan Gud allena.
