derns händer. Simon tittade förstulet bort på de två och sade med ett slags leende:
»Du hade bättre lycka du, Kristin, än syster min.»
»Ja, du kan väl icke tycka det är rättvis skickelse», sade Kristin sakta, »att jag heter husfru och pilten min är äkta född. Jag kunde väl varit värd att sitta med ett faderlöst frillobarn —»
»Det hade nog synts mig det värsta jag kunnat få höra», sade Simon. »Jag unnar dig allt gott, Kristin», tillade han med lägre röst.
Strax därpå frågade han sig för om vägen. Norrut hade han kommit med ett fartyg från Tunsberg, nämnde han. »Jag får nu rida vidare och se till att jag hinner fatt min sven —»
»Är det Finn, som är med dig?» frågade Kristin.
»Nej, Finn är gift nu. Han är icke hos mig mera. Minns du honom än?» frågade Simon, hans röst lät gladare.
»Är det ett fagert barn, Sigrids pilt?» frågade Kristin och såg på Nåkkve.
»Jag hör folk säger så. Jag tycker det ena lindebarnet ser ut som det andra», svarade Simon.
»Du har nog icke barn själv», sade Kristin och måste le litet.
»Nej», svarade han kort. Så sade han farväl och red sin väg.
När Kristin gick vidare, tog hon ej barnet på ryggen. Hon bar
det i famnen och tryckte dess ansikte mot sin halsgrop. Hon kunde
inte tänka på annat än Sigrid Andresdotter.
Men hennes far hade ej kunnat göra det. Lavrans Björgulfson skulle ridit ut för att tigga sin dotters frillobarn arv och säte bland dess farsfränder! Aldrig hade han förmått sig till det. Och aldrig, aldrig hade han haft hjärta att ta hennes späda barn från henne — slita en liten pilt ur moderns famn, från hennes bröst, medan han ännu hade modersmjölken på sina oskyldiga läppar! Nåkkve min, nej det nändes nog icke han — om det så var rättvist tio gånger, min far skulle icke ha gjort det —
Men hon kunde ej komma från den bilden: en ryttarflock, som försvann norrut i Rosten, där dalen blir trång och fjällen draga sig samman, svarta av skog. Det blåser kallt från älven, som störtar dånande över hällarna, isgrön, skummande, med svarta gölar här och var. Den som kastar sig i där, blir krossad, från stup till stup i ett tag — Jesus, Maria —
Så såg hon markerna hemma vid Jörundgård en ljus sommarnatt — såg sig själv springa stigen nedåt till den gröna platsen inne i aldungen vid älven, — där de brukade tvätta kläder. Vattnet strömmade med starkt, enformigt brus i den grunda bädden mellan stora stenar — Herre Kristus, jag kan icke annat —.
Åh, min far hade ej haft hjärta till det. Icke, om det var rättvist aldrig så mycket! När jag bad, bad, bad på mina bara knän: Far, du får icke ta från mig mitt barn!
