Kristin stod på Feginsbrekka och såg köpstaden ligga nedanför i gyllne kvällssol. Bortom älvens breda, blanka slinga lågo bruna gårdar med gröna torvtak, mörka lövvalv i trädgårdarna, ljusa stenhus med trappgavlar, kyrkor, som sköto rygg med svarta, spånklädda takåsar, och kyrkor med mattglänsande blytäckning. Men över det gröna landet, över den härliga staden, reste sig Kristkyrkan så kämpaväldig och strålande ljus, så att det var som om allting låg för dess fötter. Med kvällssolen rätt på sitt bröst, med blänkande fönsterglas, med torn och svindlande spiror och gyllne flöjlar, låg den och pekade uppåt, mot den ljusa sommarhimlen.
Runt omkring lågo sommargröna bygder, bärande värdiga storgårdar på sluttningarna. Utanför öppnade sig fjorden ljus och vid, med drivande skuggor av stora sommarmoln, som drogo upp kring de skinande blå fjällen på hinsidan. Klosterholmen låg där djupt nere och sköljdes av vågorna, lik en grön krans med stenvita hus som blommor. Så många skeppsmaster ute vid flodmynningens sandstränder, så många fagra hus —.
Överväldigad, snyftande, kastade den unga kvinnan sig ned framför korset vid vägkanten, där tusentals pilgrimer legat och tackat Gud, för att hjälpande händer voro utsträckta mot människorna på deras färd genom den farliga och fagra världen.
Det ringde till vesper i kyrkor och kloster, när Kristin trädde
in på Kristkyrkogården. Ett ögonblick vågade hon skåda uppåt
kyrkans västra gavel — så slog hon bländad ned ögonen.
Människor hade icke av egen kraft mäktat utföra detta verk — Guds ande hade verkat i den helige Öistein och de män efter honom som byggde huset. Tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden — nu förstod hon dessa ord. En återglans av Guds rikes härlighet bar vittnesbörd i dessa stenar att hans vilja var allt som var fagert. Kristin bävade. Ja, Gud måste vända sig i vrede från allt som var fult — från synd och skam och orenhet.
I himlaborgens svalgångar stodo heliga män och kvinnor, och de voro så sköna att hon ej vågade se på dem. Evighetens oförvissneliga rankor slingrade sig lugnt och vänt uppåt, klättrade uppför spiror och torn och blommade i stenmonstranser. Över den mellersta dörren hängde Kristus på korset. Maria och Jon, evangelisten, stodo vid hans sida, och de voro vita, som om de formats av kramad snö, och guld glimmade på det vita.
Tre gånger gick hon bedjande runt kyrkan. De mäktiga murmassorna med förvillande rikedomar av pelare och valvbågar och fönster, skymten av takets väldiga sluttning, tornet, spirans guld högt uppe i skyn — Kristin dignade under sin synd.
Hon skalv då hon kysste portalens huggna sten. Som i en blixt
304
