såg hon de mörka sniderierna kring kyrkdörren därhemma — som hennes barnamun hade kysst efter far och mor —
Hon stänkte vigvatten över barnet och sig själv — mindes hur fadern gjorde detta, när hon var liten. Med barnet hårt tryckt i sin famn gick hon framåt genom kyrkan.
Hon gick som i en skog — pelarna voro fårade som gamla träd, och in i skogen silade ljuset, brokigt och klart som sång, genom de målade rutorna. Högt uppe över henne lekte i lövverket djur och människor, och änglar spelade — ännu mycket mera svindlande högt spände sig valven och lyfte kyrkan mot Gud. I en hall som låg åt sidan var det gudstjänst vid ett altare. Kristin sjönk på knä intill en pelare. Sången bländade henne som för starkt ljus. Nu förnam hon hur djupt i stoftet hon låg.
Pater noster. Credo in unum Deum. Ave Maria, gratia plena. Hon hade lärt sig böner genom att läsa efter far och mor, innan hon kunde förstå ett ord — långt förr än hon kunde minnas tillbaka. Herre Jesus Kristus! Fanns det en synderska som hon?
Högt under triumfbågen, upplyft över människorna, hängde den korsfäste. Den rena jungfrun, som var hans mor, stod och såg i dödsångest upp på sin oskyldige son, som marterades till döds lik en ogärningsman.
Och här låg hon på knä med sin synds frukt i famnen. Hon tryckte barnet intill sig — gossen var frisk som ett äpple, röd och vit som en ros — han var vaken nu och låg och såg på henne med sina klara, ljuva ögon —
Avlad i synd. Buren under hennes hårda, onda hjärta. Dragen ut ur hennes syndasmittade lekamen så skär, så sund, så outsägligt älsklig och frisk och ren. Den oförskylda nåden bröt sönder hennes hjärta — förkrossad av ånger låg hon där, och gråten vällde ut ur hennes själ som blod ur ett dödshugg.
Nåkkve, Nåkkve, barnet mitt — Gud hemsöker föräldrarnas ondska på barnen —. Visste jag icke det? Jo, jag visste det. Men jag hade ej barmhärtighet med det oskyldiga liv, som kunde väckas i mitt sköte — till att förbannas och pinas för min synds skull.
Ångrade jag min synd, då jag bar dig inom mig, min älskade, älskade son? Åh nej, det var icke ånger — Mitt hjärta var hårt av vrede och onda tankar, i den stund jag först kände att du rörde dig, så liten och värnlös —. Magnificat anima mea Dominum. Et exultavit spiritus meus in Deo, salutari meo.[1] Så kvad hon, kvinnornas milda drottning, då hon blivit korad till att bära den, som skulle dö för våra synder. Icke mindes jag den frälsare, som gäldat min skuld och mitt barns —. Åh nej, icke var det ånger —, men jag gjorde mig liten och usel och tiggde om att rättfärdighetens
- ↑ Min själ prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud min Frälsare. Lukas ev. kap. 1 v. 46—47.
