En annan präst kom in, och de två talade med varandra. Den förste låste upp ett litet rum i väggen, tog en skålvåg och vägde kronan, medan den andre skrev upp i en bok. Så lade de in kronan i väggskåpet och stängde igen.
Herr Pål skulle släppa ut henne — men så frågade han om hon ville att han skulle lyfta upp hennes son till Sankt Olavs skrin.
Han tog gossen med det säkra, något likgiltiga greppet hos en präst, som var van att ta i dopbarnen. Kristin följde med ut i kyrkan, då frågade han om inte hon också ville kyssa skrinet.
Jag törs ej, tänkte Kristin, men hon gick efter prästen uppför trappan till den upphöjning varpå skrinet stod. Det gick som ett stort, kritvitt sken förbi hennes ögon, när hon vidrörde den gyllne kistan med sina läppar.
Prästen såg litet på henne, i undran om hon skulle falla ned i vanmakt. Men hon kom på benen igen. Så lät han barnets panna snudda vid helgedomen.
Herr Pål följde henne till kyrkdörren och frågade om hon trodde sig säkert kunna hitta vägen till färjstället. Så sade han godnatt — han talade hela tiden lugnt och likgiltigt just som en hövisk ung hovman.
Det hade börjat regna litet, och doften från trädgårdarna ångade härligt ut på gatan, som var frisk och grön som ett tun utanför färdselspårens nötta strimmor. Kristin skyddade gossen mot regnet, så gott hon kunde — han var så tung, så tung nu att hennes armar voro alldeles domnade av att bära honom. Och han gnällde och grät oupphörligt — han var nog hungrig igen.
Modern var dödstrött — av den långa vandringen och av all gråten och den våldsamma själsskakningen i kyrkan. Hon frös — och regnet tilltog, dropparna plaskade ned genom träden, så att bladen skälvde och glittrade. Hon vandrade sin väg framåt genom gränderna och kom ut på en allmänning, där hon hade utsikt över älven, som lopp bred och grå, full av hål på ytan som ett såll, genom dropparnas fall.
Där fanns ingen färja. Kristin talade med två karlar, som krupit in under en sjöbod, vilken stod på stolpar alldeles nere vid vattnet. De sade att hon fick gå ut till mynningen — där hade nunnorna ett hus, och där satt en färjkarl.
Kristin drog sig uppåt allmänningen igen, öm i fötterna och våt och trött. Hon kom till en liten grå stenkyrka — bakom den lågo några hus innanför ett staket. Nåkkve skrek alldeles överljutt, så att hon kunde ej gå in i kyrkan. Men hon hörde sången genom de rutlösa fönstergluggarna och kände igen antifonen Lætare Regina Coeli — fröjda dig, himmelrikets drottning — ty han du korades att föda — är uppstånden såsom han sagt. Halleuja!
Det var det som minoriterna sjöngo efter completorium. Bro-
310