der Edvin hade lärt henne denna hymn till Drottens mor, medan hon vakade hos honom de nätter han låg i sin helsot hemma hos dem på Jörundgård. Hon smög sig in på kyrkogården, och stående vid väggen med sitt barn på armen, läste hon sakta upp den för sig själv.
— Ingenting, Kristin, som du månde göra, kunde förändra din fars hjärtelag mot dig. — Det är därför du ej får göra honom mera sorg —.
— Som dina genomstungna händer voro utsträckta på korset, o Solborgens dyre drott —. Hur långt en själ än förvillade sig bort från den rätta vägen, så voro de genomstungna händerna längtansfullt utsträckta. Intet tarvades förutom det enda att de syndiga själarna skulle vända sig mot den öppna famnen, frivilligt, som barnet går till sin far, och icke likt trälar som jagas hem till sin stränge ägare. Nu märkte hon hur styggelig synden var. Åter kom denna smärta i hennes bröst, som om hjärtat brast sönder av ånger och blygsel över den oförtjänta nåden.
Inne vid kyrkväggen var det litet lä för regnet. Hön satte sig, på en gravsten och började stilla barnets hunger. Emellanåt böjde hon sig ned och kysste den lilla dunhåriga hjässan.
Hon måste ha somnat. Någon rörde vid hennes skuldra. En prästmunk och en gammal lekbroder med dödgrävarspade i handen stodo framför henne. Barfotabrodern frågade om hon sökte natthärbärge.
Det for igenom henne att hon ville då mycket hellre få vara här i natt hos minoriterna, broder Edvins bröder. Och det var så långt ut till Bakke — och hon var så trött så hon kunde stupa. Så sade då munken åt lekbrodern att följa denna kvinnan till kvinnohärbärget — »och giv henne litet kalmuslag för sina fötter, ty hon är sårfotad, ser jag».
Där var kvavt och mörkt i kvinnohärbärget — det låg utanför staketet, ute i gränden. Lekbrodern skaffade henne tvättvatten och litet mat, och hon satt vid eldstaden och försökte stilla barnet. Nåkkve kände nog på sin föda att modern var uttröttad, och hade fastat denna dag; han grät och jämrade, omväxlande med att han drog i det utsugna bröstet. Kristin tog klunkar av mjölken som lekbrodern kommit med; hon försökte spruta den ur sin mun in i barnets, men pojken gjorde högljudda invändningar mot detta nya sätt att få mat, och gubben skrattade och skakade på huvudet. Hon fick dricka den själv, så kom den väl pilten till godo —.
Äntligen gick han. Kristin kröp upp i en av bäddarna överst under det sneda taket. Därifrån kunde hon nå att öppna en lucka. Och det var en otäck lukt i härbärget — där låg en kvinna som hade bukrev. Kristin öppnade — sommarnatten, ljus och sval, regntvagen luft strömmade in över henne. Hon satt i den korta sängen med nacken stödd mot väggtimret — det var så litet kud-
