Andra avdelningen
HUSABY
I
Tidigt på nyåret fingo de en dag oväntade gäster på Husaby. Det var Lavrans Björgulfson och gamle Smid Gudleiksson från Dovre, och de kommo i följe med två herrar, som Kristin ej kände. Men Erlend blev mycket förundrad över att finna sin svärfar i detta sällskap — det var herr Erling Vidkunsson till Giske och Bjarkö och Haftor Graut på Godö — han hade ej haft reda på att Lavrans kände dem. Men herr Erling förklarade att de träffats inne på Näset, han hade suttit med Lavrans och Smid i sexmannanämnden, som nu äntligen avgjort arvstvisten mellan herr Jon Haukssons sidoarvingar. Så hade han och Lavrans kommit att tala om Erlend, och Erling, som hade ärende till Nidaros, fick då det infallet att han kunde ha god lust att hälsa på vid Husaby, om Lavrans ville göra sällskap och segla norrut med honom. Smid Gudleiksson sade skrattande att han så gott som bjudit sig själv med på färden:
»Jag ville ju återse vår Kristin, den vänaste rosen i Norddalen. Och så tänkte jag min fränka Ragnfrid skulle tacka mig, om jag nu håller ett öga på husbonden hennes och ser till vad det är för dristiga råd han lägger med sådana kloka och mäktiga män. Ja, far din har annat för händer i vinter, Kristin min, än att fara på gille från gård till gård hos oss och dricka jul, tills fastan går in. Nu ha vi setat i lugn och godan ro på våra ägor i alla dessa år och skött var och en sitt eget tarv. Men nu vill Lavrans ha oss handgångna män från Gudbrandsdalen att rida i flock till Oslo mitt i hårdaste vintern — nu skola vi råda de store herrar i rikets råd och se till konungens tarv — de styra så illa för det arma övermaga barnet, säger Lavrans —»
Herr Erling såg något besvärad ut. Erlend höjde litet på ögonbrynen.
»Ären I med i dessa rådslag, svärfar — om det stora hirdtinget?»
»Nej, nej», sade Lavrans, »jag rider till mötet, jag som de andra kungsmännen i dalen, eftersom vi blivit kallade dit —»
