Men Smid Gudleiksson började på igen. Det var då Lavrans som hade övertalat honom — och Herstein på Kruke och Trond Gjesling och Guttorm Sneis och andra, som ej velat fara —
»Nej, haven I icke för sed att bjuda folk stiga inomhus här vid gården?» frågade Lavrans. »Nu skola vi döma om Kristin brygger lika gott öl som hennes mor —» Erlend såg eftertänksam ut, och Kristin var mycket förundrad.
»Vad betyder detta, far?» frågade hon litet senare, när han följt med henne ned i lillstugan, dit hon flyttat barnet för de främmandes skull.
Lavrans satt och gungade dottersonen på knät. Nåkkve var nu tio månader gammal, stor och duktig. Han hade fått klänning och sockor redan till julen.
»Jag vet icke, far, att I förr haft ett ord med i slika ärenden», sade dottern åter. »Alltid haven I sagt att för land och leding och undersåtar var det bäst att konungen rådde och de män han kallade till sin sida. Erlend säger att detta tilltag är stormännens verk där söderut i landet — de vilja sätta från styret fru Ingeborg och de män som hennes far gav henne till rådgivare — riva åt sig slik makt, som de hade när konung Håkon och hans bror voro barn. Men därav kom stor skada för riket, det haven I själv sagt förr i tiden —»
Lavrans viskade hon skulle skicka ut barnpigan. När de blivit ensamma, frågade han:
»Vad har Erlend denna kunskap från — är det från Munan det?»
Kristin svarade att Orm haft med sig brev från herr Munan, när han kom hem i höstas. Hon sade ej att hon själv läst det för Erlend — han var inte så duktig i att tyda skrift. Men i det brevet klagade Munan mycket över att nu trodde var man i Norge, som förde sköldemärke, att han förstode sig bättre på riksens styrelse än de herrar som stått vid kung Håkons sida i hans livstid, och de menade sig ha bättre omdöme om den unge kungens välfärd än den högborna fru, som var hans egen mor. Han hade varskott Erlend om, att visade det sig tecken till att de norska herrarna ville ta efter de svenska och göra som de gjort i Skara i somras, lägga råd mot fru Ingeborg och hennes gamla, beprövade rådgivare, då skulle hennes fränder hålla sig redo och Erlend skulle fara till möte med honom i Hamar.
»Nämnde Munan icke», sade Lavrans och stack in ett finger under Nåkkves feta haka, »att jag är en av de män, som satt sig emot de olaga utbuden, med vilka han for upp genom dalen — i konungens namn?»
»I», sade Kristin. »Haven I träffat Munan Bårdson i höst?»
»Jag har det», svarade Lavrans. »Och stor endräkt var ej oss emellan.»
»Taladen I om mig?» frågade Kristin hastigt.
314
