»Något stort uppbåd torde näppeligen mäktas», sade Erling dämpande. »Men det var så att du skulle ta reda på runt omkring hos sysslomännen — Du är ju känd här på trakten — det har varit på tal bland herrarna i rådet att du var måhända den man, som förmådde utträtta något i denna sak. Det finns de, som ännu minnas att de vann icke föga ära, när du var landvärnsman hos greve Jakob — själv kommer jag ihåg att jag hörde honom säga till kung Håkon att han handlat oklokt då han for fram så hårt mot en löftesrik ung sven; han sade du var ämnad att bliva ett stöd för din kung —»
Erlend knäppte med fingrarna:
»Du skall nu väl aldrig bli vår kung du, Erling Vidkunsson! Är det detta I haven i tankarna», frågade han storskrattande, att göra Erling till kung?»
Erling sade otåligt:
»Nej, Erlend, förstår du ej, nu talade jag allvarligen —>
»Gud hjälpe mig — skämtade du förut då? Jag trodde du hade talat allvar hela kvällen — nåja, låt oss tala allvarligt då — säg mig allt om denna saken, frände —.»
Kristin låg och sov med barnet vid bröstet, när Erlend kom ned
i lillstugan. Han stack en torrvedsticka ned i glöden på härden
och lyste på de två en god stund.
Så fager hon var — och ett fagert barn var han, deras son. Hon var alltid så sömnig om kvällen nu, Kristin — så snart hon lagt sig och fått pojken intill sig, sovo de strax båda två. Erlend log litet och kastade stickan tillbaka på härden. Långsamt klädde han av sig.
Norrut till våren med Margygran och tre eller fyra ledungsskepp. Haftor Graut med tre hålöygska skepp — men Haftor hade ingen erfarenhet, honom skulle han nog få styra med som han ville, ja han hade klart för sig att där skulle han själv få råda. Rädd eller valhänt såg den där Haftor ej ut att vara. Erlend sträckte ut sig och smålog i mörkret. Han hade tänkt att få manskap till Margygran utifrån Möre. Men det fanns gott om djärva, raska gossar både här i bygden och i Birgsi — det finaste urval kunde han få —.
Inte stort över ett år hade han varit gift. Barnsbörd, bot och fasta, och nu pojken först och sist, både dag och natt. Men hon var ju ännu samma söta unga Kristin — när han bara kunde få henne att glömma prästsnacket och det glupska dibarnet någon stund.
Han kysste hennes skuldra, men hon märkte det ej. Stackare, hon skulle få sova — han hade så mycket att tänka på i natt. Erlend vände sig från henne, låg och stirrade ut mot stugan på den lilla glödpricken på härden. Ja, han borde väl stiga upp och täcka över askan — men han gitte ej.
324