Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/333

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Bitvis, i brottstycken, kommo minnena från ungdomen. En darrande skeppsstäv, som tycktes stå still och vänta ett kort ögonblick på den mötande havsvågen — sjön, som sköljde över den. Det väldiga ljudet av stormen och havet. Det knakade i hela skutan under sjöarnas tyngd, masttoppen tecknade sin djärva båge mot de jagande skyarna. Det var någonstädes utanför Hallands kust —. Överväldigad kände Erlend att tårar fyllde hans ögon. Han hade ej vetat själv, hur dessa overksamhetens år hade pinat honom.

Morgonen efteråt stodo Lavrans Björgulfson och herr Erling Vidkunsson överst på tunet och sågo på några av Erlends hästar, som sprungo lösa utanför staketet.

»Jag menar», sade Lavrans, »att skall Erlend vara med på denna stämman, då har han slik ställning och börd — eftersom han är kungens och hans mors frände — att han måste träda fram i ledet bland de främste. Nu vet jag icke, herr Erling, om I menen eder kunna lita på, att hans omdöme i dessa saker ej snarare lär föra honom åt en annan sida. Om Ivar Ogmundsson frestar att göra något motdrag — Erlend är nära bunden också vid de män, som torde gå med herr Ivar —»

»Jag tror föga på att herr Ivar gör något», sade Erling Vidkunsson. »Och Munan —», han krökte litet på läpparna, »han är så klok att han håller sig borta — han vet att annars kunde det lätt bli klart för alla hur mycket eller litet Munan Bårdsson gäller.» De skrattade båda. »Det är detta — ja, I veten fuller bättre än jag, Lavrans Lagmansson, I som haven ätt och fränder därinne, att de svenska herrarna ogärna vilja räkna vårt ridderskap för jämngott med deras. Det torde då tarvas att vi ej sakna någon man av dem som äro de rikaste och högbördigaste — vi ha icke råd att låta en man som Erlend få orlov till att sitta hemma, skämta med sitt viv och sköta gårdarna sina — huruledes han nu sköter dem», sade han, när han såg Lavrans’ min.

Den senare smålog lätt.

»Men menen I att det är oklokt att tränga inpå Erlend för att få honom med, så skall jag icke göra det.»

»Jag tror, käre herre», sade Lavrans, »att Erlend kan göra mer nytta här i bygderna. Som I själv saden — en kan vänta, detta uppbådet blir mött med vrång vilja i bygderna söderom Namdalseid — där folk menar sig intet ha att frukta av ryssarna. Det torde kunna hända att Erlend vore man till att vända folks tankar om dessa ting i någon mån —»

»Han är så förbannat löskäftad», slapp det ur herr Erling.

Lavrans svarade med ett litet leende:

»Kanske är det ett språk som många töra förstå bättre än — mer insiktsfullt folks tal —», åter sågo de på varandra, och bägge skrattade. »Ehur det än månde vara — han gör mer skada, skulle han komma till stämman och vara för högröstad —»


325