»— Ja, om icke I kunnen hålla honom stilla, så —»
»Det kan jag i alla fall ej längre än till dess han träffar slika fåglar, som han är van att flyga i flock med — min måg och jag äro för olika.»
Erlend kom fram till dem:
»Haven I haft slikt gagn av mässan, så I icke tarven dagvard?»
»Jag har icke hört av någon dagvard — jag är glupande som en tom varg — och törstig —», Lavrans smekte en smutsvit häst, som han hade stått och strukit. »Den mannen, måg, som sköter dina arbetshästar, skulle jag köra av gårde, innan jag gick til bords, vore han min man.»
»Det törs jag icke för Kristin, sade Erlend. »Han har gjort en av tärnorna hennes med barn —»
»Ja, räknen I det för slikt storverk här i bygden», sade Lavrans och höjde litet på ögonbrynen, »så att han tyckes eder omistlig för det?»
»Nej, men I kunnen förstå», sade Erlend leende, »Kristin och prästen vilja ha dem gifta — och mig vilja de ha att hjälpa honom in på en sådan väg, att han kan livnära sig med henne. Pigan vill icke, och hennes giftoman vill icke, och Tore vill näppeligen han heller — men jag får ej lov att köra bort honom; hon är rädd han då skall driva ur bygden. Annars så har han nu Ulv Haldorsson över sig, när han är hemma så —»
Erling Vidkunsson gick mot Smid Gudleiksson; Lavrans sade till sin måg:
»Kristin synes mig något blek nu om dagarna —»
»Ja», sade Erlend ivrigt. »Kunnen I icke tala med henne, svärfar — denna pilten suger alldeles märgen ur henne. Jag tror hon tänker ha honom kvar vid bröstet till tredje fastan som en annan torparkäring —»
»Ja, hon är mäkta kär i sin son», sade Lavrans och smålog.
»Ja», Erlend skakade på huvudet. »De sitta i timmarna tre, Sira Eiliv och hon — och tala om att han blivit röd på ena eller andra stället; och för var tand han får, så tyckes det dem att här skett ett stort järtecken. Jag har aldrig vetat annat än att barn ha för vana att få tänder, och det skulle vara mer att undra över om vår Nåkkve inga skulle få —»
II
Året därefter, en dag mot slutet av julhelgen, kommo Kristin Lavransdotter och Orm Erlendsson alldeles oväntat till mäster Gunnulv i hans gård i staden.
Det hade blåst och fallit snöblandat regn hela dagen sedan före middagstiden, och nu frampå kvällen tog det i till riktig snöstorm.
326
