Erlend — icke skulle hon ha varit ömmare om hans själahälsa och hans heder hon än den andra, som hon så skoningslöst hade dömt. Ingenting fanns det, tyckte hon nu, som hon ej den gången kunde låtit sig frestas till, i förvillelse och förtvivlan. Hon hade låtit älskogen härda hennes vilja, tills den blev hård och skarp som en kniv — redo att avskära alla band, frändskapens, kristendomens, hederns. Det hade ej funnits annat i henne än den brännande åtrån efter att se honom, vara nära honom, öppna sina läppar för hans heta mun och sin famn för den dödande ljuva lust han lärt henne —.
Åh nej, djävulen var nog ej så säker om att han skulle mista hennes själ — Men när hon låg här, förkrossad av sorg över sina synder, över sitt hjärtas hårdhet, sitt orena liv och sin själs blindhet — då hade hon känt att helgonkonungen tog henne in under sin skyddande mantelflik. Hon hade fått tag i hans starka, varma hand, han hade pekat på det ljus som är all styrkas och helighets ursprung. Sankt Olav vände hennes blick mot Kristus på korset — se, Kristin, Guds kärlek — Ja, hon hade börjat fatta Guds kärlek och långmodighet — Men hon hade vänt sig bort från ljuset igen och stängt sitt hjärta för det, och nu fanns där ej annat i hennes håg än otålighet och vrede och fruktan.
Usel, usel var hon. Hon hade insett det själv, en sådan kvinna som hon måste behöva hårda hemsökelser för att kunna frälsas från sin kärlekslöshet. Och likväl var hon så otålig att hon tyckte hennes hjärta måste brista av de sorger som pålagts henne. Det var små sorger — men de voro så många — och hon hade så föga tålamod — Hon skymtade sin styvsons högväxta, smärta gestalt därborta på manssidan.
Hon kunde ej hjälpa det. Orm älskade hon som om han varit hennes eget barn; men det var henne omöjligt att tycka om Margret. Hon hade försökt och försökt och velat tvinga sig till att hålla av barnet, alltsedan den dag i fjol vintras då Ulv Haldorsson kom hem med flickan till Husaby. Hon tyckte själv det var förskräckligt — kunde hon känna en sådan ovilja och vrede mot en liten mö på nio år: Och hon visste mycket väl att till en del kom det sig av att barnet var så skrämmande likt sin mor — hon kunde ej fatta Erlend: han var bara stolt över att hans lilla gullockiga, brunögda dotter var så vacker, och aldrig tycktes barnet väcka hemska minnen hos fadern. Det var som om Erlend alldeles glömt bort allt om dessa barns mor — Men det var ej endast för att Margret liknade den andra, som Kristin kände motvilja mot styvdottern. Margret tålde ej att bli tillrättavisad, hon var högmodig och stygg mot tjänstefolket, osann var hon också, och inför fadern var hon skenhelig. Hon höll inte av honom, så som Orm gjorde — alltid var det för att få något, som hon smög sig till Erlend med smekningar och inställsamhet. Och Erlend överöste henne med gåvor
330
