Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och rättade sig efter alla hennes nycker. Orm tyckte inte heller om systern, det hade hon märkt.

Hon led, för att hon kände sig så hård och ond, eftersom hon ej kunde se Margrets uppförande utan ovilja och klandersjuka. Men ännu mycket mera led hon av att se och höra de ständiga slitningarna mellan Erlend och hans äldste son. Hon led allramest för det hon begrep att Erlend innerst i sitt hjärta älskade gossen så gränslöst — och han blev orimlig och häftig mot Orm för att han inte visste sig någon levande råd, hur han skulle ställa för sonen eller hur han skulle kunna trygga hans framtid. Han hade givit sina frillobarn gård och bohag — men det var liksom en så otänkbar tanke att Orm skulle duga till bonde. Och så blev Erlend rent utom sig när han såg hur svag och kraftlös Orm var — då kallade han sonen rutten, gick vanvettigt på för att härda honom, höll på i timtal med att öva honom att nyttja tunga vapen, som gossen omöjligt orkade hantera, tvingade honom att dricka sig sjuk om kvällarna, hetsade honom halvt fördärvad på djärva och ansträngande jaktfärder. Under allt detta såg Kristin våndan i Erlends sinne — han var ofta vild av sorg, förstod hon, över att denna fina, vackra sonen endast passade på en enda plats — och där stod hans börd i vägen. Och så hade Kristin lärt sig förstå hur föga tålamod Erlend hade, när han måste ängslas för eller ömka någon han höll av.

Hon såg att Orm också förstod det. Och hon såg att den unges sinne slets mellan kärlek till fadern och stolthet över honom — och förakt för mannens orimlighet, när Erlend lät sitt barn sota för de bekymmer han själv och inte gossen vållat. Men Orm hade slutit sig till sin unga styvmor — hos henne var det som han andades ut och kände sig friare till mods. När han var ensam med henne, kunde han både skämta och skratta — på sitt stilla sätt. Men detta tyckte Erlend inte om — det var som om han misstänkte dessa två för att sätta sig till doms över hans beteende.

Åh nej, det var nog inte lätt för Erlend — inte underligt att han blev ömtålig när det gällde de två barnen. I alla fall —.

Hon skalv av smärta ännu när hon tänkte på det.

De hade haft gården full av gäster veckan förut. Nu hade Erlend låtit inreda det loftet som var längst ner i storstugan, över kammaren och förstugan, då Margret kom hem — det skulle vara hennes jungfrubur, sade han, och där sov hon med den tärna hennes far satt till att följa och tjäna mön; Frida låg där också med Björgulf. Men då de nu fingo så många julgäster, så hade Kristin gjort i ordning åt de unga männen i detta loftsrum; de två tärnorna och spädbarnet fingo sova i tjänstekvinnornas hus. Men just för det hon hade tänkt att Erlend kanske inte skulle tycka om i fall hon lät Margret ligga hos tjänstefolket, hade hon låtit bädda åt henne på en av bänkarna i hallen, där fruar och mör av gästerna

331