Det kändes berusande att folk var så snälla mot henne och att Erlend var stolt över henne.
Så fick Erlend bestyr med uppbådet i hamnarna söderom fjorden. Han färdades omkring, red och seglade och hade mycket att göra, med folk som kom och brev som skulle avsändas. Han var så ung och vacker och så glad — det slappa, likgiltiga, som hon sett hos honom så ofta förr i tiden, var som bortblåst. Han var tindrande pigg och vaken som ett morgonny. Han hade föga tid till övers för henne nu — men hon blev yr och uppsluppen, när han kom i hennes närhet med leende ansikte och äventyrslystna ögon.
Hon hade skrattat med honom åt det brev som kommit från Munan Bårdsson. Riddaren hade ej varit på hirdstämman själv, men han gjorde narr av hela tillställningen och särskilt att Erling Vidkunsson blivit gjord till riksföreståndare. Först hade han nog givit sig själv en hederstitel — han ville nog kallas drotset nu. Munan skrev också om hennes far:
»Bergulven från Sil kröp under en sten och satt och kurade. Jag menar att din svärfar tog sig härbärge hos prästerna vid Laurentiuskyrkan och icke lät höra sitt fagra målföre vid överläggningarna. Hade han där i sin värjo brev under herr Erengisles och herr Karl Turessons insegel; äro de intet sönderslitna, då har pergamentet varit segare än pukens skosulor. Må du ock veta att Lavrans gav åtta mark bränt till Nonneseter. Som förväntas kunde, har mannen begripit att Kristin icke hade så ledsamt där som hon rätteligen bort —»
Hon hade nog känt ett sting av smärta och skam därvid, men hon hade måst skratta med Erlend. Vintern och våren hade gått för henne i ett rus av munterhet och lycka. Ett och annat oväder för Orms skull — Erlend visste ej om han skulle ta pojken med sig norrut. Det slutade med ett utbrott under påsken — om natten grät Erlend i hennes famn: han vågade ej ta sonen med ombord, var rädd att Orm inte skulle kunna göra rätt för sig på en härfärd. Hon hade tröstat honom och sig själv — och den unge — kanske växte gossen sig starkare med åren.
Den dagen hon red med Erlend till mynningen vid Birgsi hade hon varken kunnat vara rädd eller bedrövad. Hon var som berusad av honom och hans glädje och överdåd.
Då hade hon ej själv vetat om att hon redan gick med det andra barnet. Hon hade trott, när hon kände sig illamående, att det var väl för att Erlend bråkade så, det hade varit så mycken oro och dryckeslag hemma, och Nåkkve sög ut henne. När hon kände det nya livet röra sig, hade hon blivit —! Hon hade glatt sig så åt vintern, att få färdas i by och bygd med sin djärva, käcka make — hon var ju ung och käck själv. Hon hade tänkt vänja av gossen till hösten — det var så besvärligt att föra honom och barnpigan med sig överallt dit hon for. Hon var så viss på att under denna
