ledung mot ryssarna skulle Erlend nog visa att han dugde till annat än att ödsla rykte och gods. Nej, hon hade inte blivit glad, och hon hade sagt detta till Sira Eiliv. Då tillrättavisade prästen henne mycket skarpt för hennes kärlekslösa och världsliga sinnelag. Och hela sommaren hade hon gått och bemödat sig om att vara glad och tacka Gud för det nya barnet hon skulle få och för de goda underrättelser hon fick om Erlends djärva framfart där norrut.
Så kom han hem strax före Mikelsmässan. Och hon hade märkt att han blev föga glad då han såg vad som förestod. Så hade han sagt till henne om kvällen:
»Jag trodde att när jag en gång fick dig, så skulle det vara som att dricka jul var dag. Men det ser ut till att bli mest långfasta.»
Varje gång hon mindes det, sköljde en blodvåg över hennes ansikte, lika hett som den kvällen, då hon vände sig från honom, mörkröd och utan tårar. Erlend hade försökt utplåna det med ömhet och godhet. Men hon kunde ej övervinna det. Den eld inom henne som ej alla ångerns tårar förmått släcka eller syndaångesten kväva — det var som om Erlend trampat ut den med sin fot, när han sade de orden.
Sent på natten sutto de framför eldstaden hemma hos Gunnulv,
han, Kristin och Orm. Ett krus med vin och småbägare stodo på
kanten av den. Mäster Gunnulv hade flera gånger slagit fram att
gästerna nu borde gå till vila. Men Kristin bad att få sitta kvar.
»Minns du, svåger», frågade hon, »jag sade dig en gång att prästen hemma hos oss rådde mig att jag skulle klostergiva mig, om far ej ville samtycka till giftermål mellan Erlend och mig —»
Gunnulv såg ofrivilligt bort på Orm. Men Kristin sade med ett litet vemodigt leende:
»Tänker du den vuxna pilten icke vet att jag är en svag och syndig kvinna?»
Mäster Gunnulv svarade stilla:
»Hade du håg till nunnelevnad den gången, Kristin —?»
»Gud kunde väl öppnat mina ögon, när jag bara kommit i hans tjänst.»
»Kanske menade han dina ögon tarvade att öppnas, så du lärde dig förstå att du bör var i hans tjänst, var du än är. Husbonde, barn och husfolk på Husaby tarva väl att en trofast och tålmodig Guds tjänstekvinna går ibland dem och sörjer för deras nödtorft —
Säkert gör den mö det bästa giftermål som korar sig Kristus till brudgum och icke giver sig någon syndig man i våld. Men det barn som redan har missgjort —»
»Jag ville du skulle kommit till Gud med kronan din», viskade Kristin. »Så sade han till mig, broder Edvin Rikardsson, som jag ofta har talat med dig om. Menar du detsamma?»
Gunnulv Nikulausson nickade.
336
