»— Ehuru mången kvinna har rest sig ur syndalivet med slik kraft att vi nu töras bedja om hennes förbön. Men det hände oftare förr i världen, då hon blev hotad med marter och bål och glödande tänger, om hon nämnde sig kristen. Jag har ofta tänkt, Kristin, att då var det lättare att riva sig lös ur syndens band, när det kunde ske på slikt våldsamt vis med ett tag. Fastän vi människor äro så fördärvade — modet bor dock av naturen mången i bröstet — och modet är det oftast som driver en själ till att söka sig fram till Gud. Så plågorna ha väl eggat lika många till ståndaktig tro som de skrämde till avfall. Men ett ungt vilsekommet barn som rives ut ur syndalusten, redan innan hon lärt att fatta vad den dragit över hennes själ — blir satt i systralag med rena mör, som givit sig hän till att vaka och bedja för dem, som sova därute i världen —
— Vore det sommar snart» sade han plötsligt och reste sig. De båda andra sågo förundrade upp på honom.
»Ja, jag kom att minnas, när göken gol i backarna om morgonen hemma på Husaby. Alltid hörde vi den först i öster, från åsen bakom husen, och så svarade det långt bort ur skogen omkring By — det ljöd så fagert över sjön i morgonstillheten. Synes dig ej det är fagert på Husaby, Kristin?»
»Östangök är tröstangök», sade Orm Erlendsson sakta. »Mig tyckes Husaby den fagraste gård i världen.»
Prästen lade ett ögonblick händerna på brorsonens smala skuldror.
»Så tänkte också jag, frände. Det var fädernegården för mig också. Yngsta sonen står ej odalsjorden närmre än du gör, Orm min!»
»När far levde med min mor, var du närmast i arv», sade den unge lika sakta.
»Vi rå icke för det, jag och mina barn, Orm», inföll Kristin sorgset.
»Du har väl också märkt att jag ej bär agg till eder», svarade han stilla.
»Det är en så vid och öppen bygd», sade Kristin om en stund. »En ser så vida från Husaby, och himmelen är — så vid. Där jag är ifrån, ligger den som ett tak alldeles över fjällväggarna. Dalen ligger så rund och grön och frisk nere i lä. Världen blir så väl tillmätt — icke för stor och icke för trång.» Hon suckade och rörde händerna i knät.
»Han» hade sitt hem där, den mannen som din far ville gifta dig med?» frågade prästen, och hon nickade.
»Har du någonsin sörjt, för att du ej fick honom?» frågade han igen, och hon skakade på huvudet.
Gunnulv gick bort och tog en bok från hyllan. Han satte sig ned igen vid elden, knäppte upp spännena och bläddrade i boken. Han läste ändå inte, utan satt med boken uppslagen i knät.
