Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/349

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ovärdiga vi voro till lön av Gud och heder av människor och alltid minnas att ingenting i världen är åtrå värt förutom hans misskund —»

Kristin kysste vördnadsfullt korset och räckte det till Orm, som gjorde detsamma. Då sade Gunnulv med ens:

»Jag vill giva dig denna helgedom, frände.»

Orm böjde ett knä och kysste farbroderns hand. Gunnulv hängde korset vid den unges hals.

»Kunde du ej ha lust att se dessa ställen, Orm?»

Gossens drag lystes upp av ett leende:

»Jo, det vet jag då nu, att dit skall jag komma en gång!»

»Har du aldrig haft håg till att bli präst?» frågade farbrodern.

»Jo», svarade gossen. När far har bannat mina svaga armar. Men jag vet ej om det skulle lika honom att jag blev präst. Och så är det det du vet», sade han stilla.

»Det kunde väl skaffas dispens för din börd», svarade prästen lugnt. »Törhända, Orm, att vi kunde följas åt söderut en gång i världen, du och jag —»

»Förtälj mera, farbror», bad Orm sakta.

»Ja, det skall jag.» Gunnulv tog om stolens armstöd och såg in i elden.

»Medan jag vandrade där och icke såg annat än minnen av blodsvittnena och kom ihåg de otaliga kval de burit för Jesu namns skull — då kom en svår frestelse över mig. Jag tänkte på att drotten hade hängt naglad vid korset de timmarna, men hans vittnen hade kvalts med ofattliga plågor i många dagar — kvinnorna sågo sina barn pinas ihjäl inför sina ögon, unga, späda mör fingo hullet rakat från benen med järnkammar, unga svenner drevos mot klodjur och galna oxar — Då kom det mig före som om många av dessa hade burit mera än Kristus själv —

Jag begrundade detta, tills det tycktes mig mitt hjärta och min hjärna månde brista. Men till slut kom det ljus till mig, som jag hade bett och tiggt om. Och jag förstod att så som dessa hade lidit, så borde vi alla ha mod att lida. Vem skulle vara så enfaldig att han ej gärna tar pina och vedermöda, då detta är vägen till en trofast och ståndaktig brudgum, som bidar med öppen famn och bröstet blodigt och brinnande av kärlek.

Men han älskade människorna, och därför dog han, lik brudgummen, som har gått ut för att frälsa sin brud ur rövarnas händer. Och de binda honom och pina honom till döds, men han ser sin ljuvaste vän sitta till bords med hans bödlar, skämta med dem och håna hans pina och hans trofaste kärlek —.»

Gunnulv Nikulausson slog händerna för ansiktet:

»Då förstod jag att denna väldiga kärlek uppehåller allt i världen — själva elden i helvete. Ty om Gud ville, kunde han ta själen med våld — då vore vi vanmäktiga i hans hand. Men efter han

341