älskar oss, som brudgummen älskar bruden, så vill han icke tvinga henne, men vill hon icke famna honom godvilligt, så måste han tåla att hon flyr och skyr honom. Men jag har också tänkt att törhända ingen själ förtappas till evig tid. Ty varje själ måste dock åtrå denna kärlek, synes det mig, men det tyckes så dyrt köp att låta fara alla andra håvor för den sakens skull. Men när elden har förtärt all annan motstridig och gudsfientlig vilja, då skall till sist åtrån efter Gud, om den så ej var större hos en människa än som en nagel i ett helt hus, ligga kvar i själen som järnet ligger kvar på brandtomten —.»
»Gunnulv!» — Kristin reste sig halvt upp — »jag blir rädd —»
Gunnulv såg upp, vit, med flammande ögon:
»Jag blev också rädd. Ty jag förstod att denna Guds kärleks kval får ej ända, så länge det finnes man och mö på jorden och han måste rädas att mista deras själar — så länge han dagligen och stundligen offrar sin lekamen och sitt blod på tusen altaren — och det finns människor som vraka offret —
Och jag räddes för mig själv, som oren hade tjänat vid hans altare, läst mässan med orena läppar och lyft honom med orena händer — och jag syntes mig lik den man som hade fört sin älskade till ett skökohus och förrått henne —»
Han grep Kristin i sina armar, då hon segnade ned, och han och Orm buro den sanslösa unga kvinnan bort på sängen.
Om en stund öppnade hon ögonen — satte sig upp och slog händerna för ansiktet. Hon brast i gråt, vilt och klagande:
»Jag kan icke, jag kan icke! Gunnulv, när du talar så, då förstår jag att jag aldrig kan —»
Gunnulv tog hennes hand. Men hon vände bort huvudet från mannens vilda och bleka ansikte.
»Kristin! Icke kan du nöja dig med någon ringare kärlek än den som är mellan Gud och själen —
Kristin, se dig omkring, se vad världen är. Du som har fött två barn — har du aldrig tänkt på detta att varje barn som födes döpes i blod, och det första människan inandas på denna jord är blodlukten? Tyckes dig ej att du, som är deras mor, borde lägga all din id däri att dina söner ej månde återfalla till detta första döpelseförbund med världen, utan hålla fast vid det andra förbund, som de ingingo med Gud vid reningens källa —»
Hon snyftade och snyftade.
»Jag är rädd för dig», sade hon åter. »Gunnulv, när du talar då förstår jag att jag aldrig mäktar finna väg till friden —»
»Gud skall finna dig», sade prästen sakta. »Var stilla och fly icke för honom, som har sökt dig, förrän du var i din moders liv!»
Han satt en stund på sängkanten. Så frågade han lugnt och oberört om han skulle väcka Ingrid och be henne komma och hjälpa Kristin av med kläderna. Kristin skakade på huvudet.
342