Munken log litet och skakade på huvudet. Så rörde han i sin sänghalm och letade fram en stor hög med äpplen och päron, som han delade ut bland barnen. Kristin hade aldrig smakat så god frukt. Saften rann ur mungiporna på henne för var gång hon bet.
Men nu måste broder Edvin bort i kyrkan, och han sade att Kristin skulle få följa med. De sneddade över klostergården, och genom en liten sidodörr gingo de in i koret.
Också på denna kyrkan byggdes det ännu, så att även här var bjälklag uppfört i korsmitten mellan långhus och tvärskepp. Biskop Ingjald lät förbättra och smycka koret, omtalade broder Edvin — biskopen var mäkta rik, och all rikedomen nyttjade han till att pryda kyrkorna här i staden; han var en ypperlig bisp och en god man. Predikarebröderna i Olovsklostret voro också goda renlevnadsmän, lärda och ödmjuka; det var ett fattigt kloster, men de hade givit honom ett gott mottagande — broder Edvin hörde hemma i minoriterklostret i Oslo, men hade fått lov att terminera här i Hamars dieces.
»Men kom nu hit», sade han och ledde Kristin bort till foten av bjälkverket, klev uppför en stege och lade några plankor tillrätta däruppe. Så kom han ned igen och hjälpte barnet upp med sig.
På den gråa stenmuren över sig såg Kristin underliga, fladdrande ljusfläckar, röda som blod och gula som öl, blå och bruna och gröna. Hon ville se sig om, men munken viskade: » Vänd dig icke!» Men när de stodo tillsammans högt uppe på bräderna, vände han henne försiktigt runt, och Kristin såg en syn så fager att hon nästan miste andan.
Mittemot henne, på långhusets sydvägg, stod en tavla och lyste, som skulle den varit gjord av idel skinande ädelstenar. De brokiga ljusfläckarna på väggen kommo av strålar, som utgingo från den. Hon själv och munken stodo mitt i glansen; hon var röd på händerna, som hon skulle ha doppat dem i vin, munkens ansikte syntes helt förgyllt, och från hans mörka kåpa skimrade tavlans färger i ett dunkelt återsken. Hon såg spörjande på honom, men han endast nickade och log.
Det var som att stå långt borta och se in i himmelriket. Bakom ett gallerverk av svarta streck urskilde hon efter hand Herren Kristus själv i den kostbaraste röda mantel, jungfru Maria i en klädnad så blå som himmelen, heliga män och mör i strålande gula och gröna och violblå dräkter. De stodo under valvbågar med pelare, som hörde till glänsande hus, grenar och kvistar slingrade sig däromkring med underbart, genomskinligt löv —
Munken drog henne litet längre ut på ställningen:
»Stå här», viskade han, »så lyser det rakt på dig från Kristi egen mantel.»
Nedifrån kyrkan drev det upp mot dem en svag doft av rökelse och lukten av kall sten. Det var skumt därnere, men sol-
28
