strålar trängde snett in genom en rad av fönsteröppningar på långhusets sydvägg. Kristin begynte förstå att himlabilden måste vara ett slags ruta i ett vindöga, ty den fyllde en slik glugg. De andra voro tomma eller lyckta med hornrutor i träramar. En fågel kom, satte sig på en fönsterkarm, kvittrade litet och flög bort, och utanför korets vägg hördes hugg av metall mot sten. Eljest var allting stilla; endast vinden kom i små fläktar, suckade litet mellan kyrkväggarna och dog bort.
»Jaja», sade broder Edvin och suckade. »Slika ting kan ingen göra här i landet — de måla nog med glas i Nidaros, men det blir icke som detta — Men ute i sydländerna, Kristin, i de stora katedralerna, där ha de slika bildrutor så stora som portarna till kyrkan här —»
Kristin tänkte på bilderna i kyrkan därhemma. Där var Sankt Olavs altare och Sankt Tomas’ av Kanterborg altare med skilderier framtill och skåp bakom — men de bilderna tycktes henne matta och utan glans, när hon mindes dem nu.
De gingo nedför stegen och fram i koret. Där stod altarbordet naket och bart och på stenskivan voro uppställda små dosor och koppar av metall och trä och lergods; underliga små knivar och järn, pennor och penslar lågo spridda däromkring. Då sade broder Edvin att detta var hans redskap; han idkade det hantverket att han målade bilder och snidade altarskåp, och de fina tavlorna, som stodo borta i korstolarna, hade han förfärdigat. De skulle vara till framsidan på altarena här i predikarebrödernas kyrka.
Kristin fick se hur han blandade färgpulver och rörde ut dem i små koppar av stengods, och hon fick hjälpa honom med att bära bort sakerna till en bänk vid väggen. Medan munken gick från den ena tavlan till den andra och präntade fina röda linjer i de heliga männens och kvinnornas ljusa hår, så att man kunde se hur det krusade och lockade sig, följde Kristin tätt i hälarna på honom och såg och frågade, och han förklarade för henne vad det var han hade skildrat.
På den ena tavlan satt Kristus på en gyllene stol, och Sankt Nikolaus och Sankt Klemens stodo hos honom under ett tak. Och på sidorna var Sankt Nikolai levnad avbildad. På ett ställe satt han som lindebarn i sin mors knä; han vände sig bort från bröstet hon bjöd honom, ty han var så helig alltifrån vaggan att han icke ville dia mer än en gång om fredagarna. Därbredvid var en bild av honom då han lade penningpungarna utanför dörren till det hus där det bodde tre mör, som voro så fattiga att ingen ville äkta dem. Hon såg hur han gjorde den romerske riddarens barn helbrägda, och hon såg riddaren segla i en båt med den oäkta guldkalken i händerna. Han hade lovat den helige biskopen en gyllene kalk, som varit i hans ätts ägo i tusen år, till lön för att han givit barnet hälsan åter. Men så ville han bedraga Sankt Nikolaus och giva ho-
