Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/364

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Så sutto de hos Orm den natten. Han låg mest och mumlade i yrsel — skrek högt ibland och slog omkring sig med de långa armarna, tycktes se hemska ting. Vad han sade, kunde de ej förstå.

På morgonen föll då Kristin ihop. Det visade sig att hon hade nog varit på väg igen; nu gick det om inte, och efterlåt låg hon liksom i halv dödsdvala, sedan fick hon en svår febersjukdom. Orm hade legat i graven mer än två veckor, innan hon fick reda på styvsonens död.

Då var hon så svag att hon ej förmådde sörja riktigt. Hon var så blodlös och matt att ingenting kunde tränga helt in i hennes medvetande — hon tyckte själv det var gott för henne att få ligga så där och bara leva med halvt liv. Det hade varit en förfärlig tid, då kvinnorna knappt tordes röra henne eller sköta om henne, så pass renligheten fordrade ens — då feberyrseln oavbrutet rasade. Nu var det så skönt att få omvårdnad. Kring hennes säng hängde så många doftande kransar av fjällblommor, som skulle hålla flugorna på avstånd — folk från sätrarna hade skickat dem, och särskilt när det var regn i luften, doftade de så härligt. Erlend tog deras barn med sig in till henne en dag — hon såg att de voro medtagna efter sjukdomen och att Gaute inte kände igen henne, men ej ens detta gjorde henne ont ännu. Hon hade ej förnimmelse av annat än att Erlend tycktes vara hos henne ständigt.

Han gick till mässan varje dag, och han låg och bad vid Orms grav. Kyrkogården var vid sockenkyrkan i Vinjar, men några småbarn ur släkten hade fått sin vilostad inne i kapellet vid Husaby — två bröder till Erlend och en liten dotter till Munan Biskopson. Kristin hade ofta tyckt synd om dessa små, som lågo där alldeles ensamma under stenhällen. Nu hade Orm Erlendsson fått sitt sista läger bland dessa barn.

Medan de andra fruktade för hennes liv, var det som de tiggarskaror vilka drogo till Nidaros inemot Olavsvakan kommo genom bygden. Det var mest samma stavkarlar och käringar som varje annat år — pilgrimerna voro alltid rundhänta mot de fattiga, eftersom dessas förböner skulle vara särskilt verksamma. Och de hade lärt sig att stanna över i Skaun, dessa år som Kristin setat på Husaby — där vid gården visste de nu att de fingo natthärbärge, rikligt med mat och en allmosa, innan de färdades vidare. Nu ville tjänstfolket visa bort dem, därför att husfrun låg sjuk. Men då Erlend, som varit norrut de två sista somrarna, hörde att hans hustru brukat mottaga tiggarna så kärleksfullt, befallde han att de skulle härbärgeras och undfägnas, så som hon hade vant dem. Och på morgonen gick han själv bland stavkarlarna, hjälpte till med att skänka i och att bära mat till dem och gav dem själv allmosorna, medan han ödmjukt bad om deras förbön åt sin hustru. Många av tiggarna gräto, då de hörde att den blida unga kvinnan låg för döden.


356