Detta hade Sira Eiliv talat om för henne, när hon blev friskare. Först helt nära jul var hon så pass återställd att hon själv kunde ta nycklarna om hand igen.
Erlend hade skickat bud till hennes föräldrar, genast hon blev sjuk, men de hade rest söderut till bröllopet på Skog. Sedan kommo de till Husaby; då var hon bättre, men så trött att hon ej orkade tala mycket med dem. Hon ville helst bara ha Erlend där vid sängkanten.
Svag och frusen och blodfattig sökte hon stöd i hans hälsa. Den gamla hettan i blodet var borta, så helt borta att hon ej längre kunde minnas hur det var att älska så, men därmed var också de senaste årens oro och bitterhet borta. Hon tyckte hon hade det gott nu; fastän sorgen över Orm låg tungt på dem bägge, och fastän Erlend ej förstod bur ängslig hon var för Gaute liten var det ändå nu så gott mellan dem. Han hade varit så rädd för att mista henne, det hade hon förstått.
Svårt och pinsamt var det därför att nödgas tala med honom nu — röra vid något som kunde störa friden och glädjen mellan dem.
Hon stod utanför stugudörren i den ljusa sommarnatten, när
husets folk kom från dansen. Margret hängde vid faderns arm.
Hon var klädd och smyckad på ett sätt som skulle passat bättre
vid ett bröllopsgille än en dans på lekvallen, där allt slags folk
kom tillsamman. Men styvmodern hade alldeles slutat upp med
att lägga sig i flickans uppfostran. Erlend fick bestämma, som
han ville, över sin egen dotter.
De voro törstiga, Erlend och Margret, och Kristin gick efter öl åt dem. Flickan satt en stund och pratade — hon och styvmodern voro goda vänner nu, då den senare ej längre försökte rätta henne. Erlend skrattade åt allt, som dottern sade om dansen. Men till sist gingo Margret och hennes tärna upp på loftet för att lägga sig.
Mannen fortsatte att gå av och an i stugan — sträckte på sig, gäspade, men sade att han inte var trött. Han for med fingrarna genom sitt långa svarta hår:
»Det var ej tid för det, när vi kommo från badstugan — för denna dansen — jag tror du får ta och klippa mitt hår, Kristin — så här kan jag icke gå i helgen —»
Kristin invände att det ju var mörkt — men Erlend skrattade och pekade upp mot ljuren, det var redan dag igen. Så tände hon åter ljuset, bad honom sätta sig och bredde en duk över hans axlar. Medan hon klippte, rörde han på sig, som om det kittlade, och skrattade, när saxen kom åt hans hals.
Hon samlade omsorgsfullt det avklippta håret och brände upp det på härden, skakade också duken över elden. Så kammade hon
