Erlend ville ej förstå vad hon menade.
»Den tid du har kvar, behöver du ro. Lägg dig nu, Kristin», bad han mildare.
Han tog Gaute med sig bort i sin säng — gnolade litet för honom och fann i mörkret sitt bälte på sängbrädan. De små silverlattor, varmed det var fullsatt, skramlade och klingade, när gossen lekte med det.
»Kniven sitter väl icke i det?» frågade Kristin ängsligt bortifrån sin säng, och Gaute satte i med ett nytt tjut, när han hörde modern röst. Erlend tystade på honom och skramlade med bältet — till sist gav barnet med sig och blev lugnt.
Den eländiga lillpojken kunde man väl knappast önska skulle växa upp — det var ovisst om Gaute hade folkvett.
»Åh nej, å nej, sällaste mö, Maria — det menade han då inte, han önskade väl inte livet ur sin egen lille son. Nej, nej» — Erlend tog barnet riktigt i sin famn och tryckte ansiktet mot det lena, fina lilla håret.
De fagra sönerna var deras —! Men han blev så trött på att höra om dem bittida och sent, att gå och snava över dem, var han kom härhemma. Att tre små ungar kunde vara överallt på en gång, på en stor gård, det begrep han inte. Men han mindes hur brinnande vred han varit på Eline, för att hon icke brydde sig om deras barn. En orimlig man måtte han vara — ty han vredgades också över att han icke såg till Kristin numera, utan att barn hängde kring henne.
Aldrig hade han känt något slikt, när han tog sina äkta söner i sin famn, som det han kände då de första gången lade Orm på hans armar. Åh Orm, Orm, sonen min — Han hade varit så trött på Eline redan vid den tiden — utledsen på hennes egensinne och häftighet och hennes våldsamma kärlek. Han hade insett att hon var för gammal åt honom. Och han hade börjat förstå, vad denna galenskapen skulle kosta honom. Men han hade tyckt att lämna henne kunde han ändå inte — när hon nu hade mist allt för hans skull. Pojkens födelse hade givit honom orsak att härda ut med modern, föreföll det honom. Han hade varit så ung, när han blev far till Orm, så han hade ej till fullo insett barnets ställning — då modern var en annan mans lagtagna hustru.
Gråten kom över honom igen, och han slöt Gaute tätare intill sig. Orm — intet av sina barn hade han älskat som den gossen; han saknade honom så bittert, och han ångrade så bittert varje hårt och häftigt ord han sagt till honom. Omöjligen kunde Orm ha vetat hur hans far älskade honom. Det var bitterheten och förtvivlan, alltefter som det blev fullt klart för honom att aldrig kunde Orm få räknas för hans äkta son, aldrig kunde han ta sin fars sköldemärke i arv. Och det var svartsjuka, för det han såg att sonen slöt sig mera till styvmodern än till honom själv, och det var