ockå detta att Kristins ständiga, milda godhet mot den unge tycktes honom likna en förebråelse —.
Så kommo de dygn dem han icke orkade minnas. Orm låg på likhalm på loftet, och kvinnorna kommo och sade att de icke trodde Kristin överlevde detta. De höggo graven åt Orm borta i kyrkan. och frågade om Kristin skulle ligga där eller föras in till Gregorius-kyrkan och gravsättas där hans föräldrar lågo.
Åh, men — han höll andan av ångest därvid! Bakom honom låg hela hans liv av minnen, som han rymde från, ty han förmådde ej tänka på dem. Nu i natt såg han det — Han kunde glömma det på sätt och vis under vardagen. Men han kunde ej förhindra att det dök upp en eller annan stund som denna — och då var det som om allt mod drivits ur honom med galdran.
De dagarna på Haugen — han hade nästan lyckats glömma dem för det närvarande. Han hade ej varit på Haugen sedan den där natten han körde därifrån, och han hade ej sett Björn och Åshild sedan sitt bröllop. Det var herr Björn han hade varit rädd för att möta. Och nu — Han tänkte på vad Munan berättat — de skulle gå igen där; det spökade så på Haugen att husen stodo öde, folk ville ej bo där, om de så finge gården fritt.
Björn Gunnarsson hade haft ett slags mod, som Erlend visste han själv aldrig kunde få. Han hade varit stadig på handen, när han drap sin hustru — rätt i hjärtat, sade Munan.
Det blev två år till vintern, sedan Björn och fru Åshild dogo. Folk hade icke sett rök från husen på Haugen under en veckas tid; så togo några män mod till sig och gingo dit bort. Herr Björn låg i sängen med genomskuren strupe; han höll sin hustrus lik i sin famn. Framför sängen låg hans blodiga dolk på golvet.
Alla hade förstått hur detta gått till — men Munan Bårdsson och hans bror fingo dock dessa två i vigd jord — det kunde vara stigmän, blev det sagt, ehuru kistan med Björns och Åshilds dyrgripar var orörd. Liken hade ej blivit rörda av råttor och möss — det fanns för resten icke slikt otyg på Haugen — och det tog folk för ett säkert tecken på fru Åshilds trollkunnighet.
Munan Bårdsson hade blivit förfärligt uppskakad av sin mors ändalykt. Han hade begivit sig på pilgrimsfärd till Sankt Jakob i Compostela strax efteråt —.
Han kom ihåg den morgonen då hans egen mor hade dött på natten. De lågo för ankar inne i Moldösundet, men dimman stod vit och så tät att det var endast korta stunder då och då som de skymtade litet av fjällväggen de lågo under. Men det gav liksom ett ulligt genljud av det dova ljudet, när båten rodde i land med prästen. Han stod i fören och såg dem ro bort från fartyget. Allt som han kom vid var vått av dimman, vätan pärlade i hans hår och på hans kläder, och den främmande prästen och hans följeslagare sutto framme i båten och huttrade med uppdragna skuldror,
368
