omkring i huset — så eländig. Han satt bredvid henne och lekte med hennes hand. Hon hade haft de vackraste armar — slanka, men så runda att de fina små benen inte syntes i de spensliga lederna. Nu stodo de ut som knutar på den avmagrade armen, och huden var alldeles blåvit på dess undersida.
Ute blåste det och regnade, så att det riktigt sprutade ned. Han kom från riddarloftet en gång frampå dagen och hörde Gaute skrika illa någonstans ute på tunet. I den trånga gången mellan två av husen fann han sina tre småpojkar; mitt i takdroppet sutto de. Nåkkve höll fast den minste med båda händerna, medan Björgulf försökte tvinga i honom en levande metmask — han hade handen proppfull med ljusröda maskar, som slingrade och vredo sig om varandra.
Pojkarna stodo med förnärmade miner, medan fadern häftigt bannade dem. Det var Ån Gamle, sade de, som hade lärt dem att Gaute inte skulle få så ont för tänder, om de kunde få honom att bita av några levande maskar.
De voro genomblöta från topp till tå alla tre. Erlend röt på barnpigorna — de kommo störtande en från drängkammaren och en ur stallet. Husbonden gav dem en duktig uppsträckning, stack Gaute under armen som en spädgris och jagade de andra framför sig in i hallen.
En liten stund efteråt sutto de små torra och belåtna i sina blå helgdagsdräkter i en rad på trappsteget framför moderns säng. Fadern hade dragit dit en pall åt sig och pratade och nojsade, kramade ungarna skrattande, för att döva det sista av nattens skräck i sitt sinne. Men modern smålog, glad för att Erlend lekte med deras barn. Erlend hade en lapphäxa, sade han, hon var tvåhundra vintrar gammal och hopskrumpen, så hon inte var större än så. Han hade henne i en läderpåse i den stora kistan som stod i hans båthus. Jo då, hon fick mat — var julnatt en kristen mans lår — det stod hon sig på ett helt år sedan. Och voro de inte tysta och snälla och läto bli att bråka med sin mor, som var sjuk, så skulle de komma i en skinnsäck, de också —.
»Mor är sjuk av att hon går med syster vår», sade Nåkkve, sturskt över att han hade reda på den saken.
Erlend drog pojken vid öronen bort i sitt knä:
»Ja — och när hon är född, er syster, då skall jag låta min lappkäring sjunga galdrar över er tre, så att det blir vitbjörnar av er som traska i villande skog, men dottern min skall ärva allt vad jag äger.»
Barnen skreko och kravlade sig upp i sängen till modern — Gaute förstod ingenting, men han skrek och kravlade, för att bröderna gjorde det. Kristin klagade — han fick inte skämta så otäckt. Men Nåkkve tumlade ned igen; utom sig av skratt och förskräckelse for han på fadern, hängde sig i hans bälte och bet efter Erlends händer, medan han skrek och jublade.
370
