Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/377

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

över helgedomen som de höllo i knät. De liknade hökar i regnväder. Årtagen och gnisslandet i årtullarna och genljudet från fjället ljödo fortfarande dovt, långt sedan båten bergtagits av tjockan.

Då hade han också avgivit löfte om pilgrimsfärd. Han hade bara haft en tanke då — att han måtte få återse sin mors fagra, väna anlete, sådant det varit förut — med den mjuka, släta, blekbruna hyn. Nu låg hon död där under däck, med ansiktet härjat av de förfärliga såren, som sprucko sönder, så att små klara droppar sipprade fram ur dem, när hon försökte le mot honom —.

Icke rådde han väl för att fadern tog emot honom så som han gjorde — och att han själv då vänt sig till en som var utdriven som han. Så hade han slagit pilgrimsfärden ur hågen, och så hade han ej mera brytt sig om att tänka på sin mor. Så svårt som hon haft det på jorden, så var hon väl nu där hon hade frid — och det blev icke mycken frid av för honom, sedan han nu slagit sig ihop med Eline igen —.

Frid — det hade han visst känt bara en gång i sitt liv — den natten då han stått bakom stengärdesgården utåt skogen, där på Hovin, och höll om Kristin, som sov i hans famn — sin trygga, stilla, oavbrutna barnasömn. Det var inte länge han kunnat avhålla sig från att draga ned henne. Och det var ej frid han funnit hos henne sedan, ej heller fann han frid hos henne nu. Ehuru han såg att alla andra i hemmet, de funno frid hos hans unga hustru.

Och nu längtade han bara efter att komma bort till ofrid. Han längtade sig galen och vild efter det där yttersta skäret och efter det dånande havet kring uddarna där norrut, efter den ändlösa kusten och de väldiga fjordarna, som kunde rymma all världens försåt och svek, efter de där människorna, vilkas språk han blott kände bitvis, efter deras sejd och deras ostadighet och flyktighet, efter krig och sjö och efter sången av sina egna och sina mäns vapen —.

Erlend somnade till sist och vaknade igen — vad var det nu han hade drömt? — Jo. Att han hade legat i en säng med en svart lappflicka på vardera sidan om sig. Något halvglömt, som hade hänt honom den gången han var norrut med Gissur — en vild natt då de alla varit druckna och yra. Han mindes ej stort mer av det hela än den fräna vilddjurslukten om kvinnorna —

Och här låg han med sin lilla sjuka son på armen och drömde sådana drömmar — Han blev så rädd för sig själv att han icke tordes somna igen. Och han orkade ej ligga vaken. Ja, han måste då vara en olycksvarelse — Stelnad av ängslan låg han orörlig och kände hjärtat dunka i bröstet, medan han längtade efter gryningens befrielse.

Han lyckades övertala Kristin att bli liggande i sängen nästa dag. För han tyckte ej han stod ut med att se henne gå och släpa sig

24—492523. Undset, Kristin Lavransdotter.369